Äta, sova, ....... leva! - Han har nyss kommit tillbaka från Bergmanveckan på Fårö och en specialvisning av filmen "Min faster i Sarajevo".
Han är full av intryck och inte så lite tagen av det bemötande han och regissören Goran Kapetanovic fått i den svenska filmens Mecka.
- Vädret var kasst, det regnade hela tiden. Det var en fredagskväll och vi var lite oroliga för om det skulle komma folk, berättar han.
- Men när vi kom till Bergmancenter där filmen visades var det redan utsålt. Vi hade eftersnack i en och en halv timme. Jag blev väldigt berörd. Rörd faktiskt. Ja.
Filmen handlar om en man som har flytt till Sverige från kriget i Bosnien och nu återvänder till hemlandet med sin dotter.
Milan spelar rollen som pappan Zlatan och filmen bärs upp av en stark berättelse om minnen och känslor i samband med återkomsten till det forna hemlandet.
För sin roll blev Milan Dragisic nominerad till en Guldbagge i klassen för bästa manliga huvudroll och regissören Goran Kapetanovic vann en bagge för bästa regi.
- Vi visade den korta filmen också. "Refugees 532" som Goran Kapertanoviç har gjort och där jag är med, säger Milan stolt.
Han bor i ett gammalt hus på Ven, i lummig grönska med öppna ängar runt knuten. Lägenheten är fylld av minnessaker från hans ännu så länge korta skådespelarkarriär.
Här finns minnen från filmerna, från resorna runt om i världen, kändismöten och promenader på röda mattan - från Sarajevo till San Francisco.
Och här finns foton från den senaste Guldbaggegalan, den i våras i Stockholm.
- Jag var där med min sambo Maria Alejandro. Det var första gången hon hade klänning och höga klackar. Bara en sådan sak.
Hur Milan Dragisic blev skådespelare och fick en roll i omskrivna och hyllade "Äta, sova, dö" är redan en legend i branschen.
Han berättar:
- Jag var arbetslös och gick till arbetsförmedlingen i Landskrona. Jag hittade en lapp där det stod att de sökte skådespelare. Så jag for hem och satte mig vid datorn.
- Jag berättade vem jag var och skickade lite roliga bilder med mina pojkar, med peruker och så. Så jag fick komma och provspela. Jag fick komma dit fem gånger.
- Till sist sa de: "Milan vi ska göra film och det är seriöst och så". Jag fick ett manus på 1 000 sidor att läsa. Seriöst, okej!
Vi vet hur det gick sedan. Filmen vann fyra Guldbaggar och fick representera Sverige vid Oscarsgalan. Och Milan blev nominerad för bästa biroll.
Hur tänker man då?
- Man tänker inte. Jag fattar det inte själv hur stort det är. Men jag försöker att inte flyga iväg. Jag är ingen stor skådespelare. Jag håller mig på marken.
- Jag vet att nästa dag ska jag öppna korvkiosken eller gå och klippa gräs. Det finns en vardag. Men det är roligt när folk känner igen mig.
En sannsaga med både lyckligt slut och cliffhanger.
Men hans minnen kring premiären av "Äta, sova dö" - hans största stund dittills i karriären - är ändå täckta av sorgens slöjor.
- Mira, säger han och hans ögon mörknar av tårar när han förklarar.
- Min syster dog för sex år sedan. Jag bjöd med henne när jag var i Venedig på filmfestivalen med "Äta, sova dö". Men hon var så sjuk så hon kunde inte. Hon såg filmen hemma på nätet senare. Men det är ju inte samma.
Han torkar sig om ena kinden med baksidan av ärmen på jeansjackan och fortsätter:
- Vi hade premiär på filmen i Stockholm. Nästa morgon när jag kom hem blev jag uppringd. Hon dog. Mira dog. På samma kväll. Det var mycket blandade känslor. Kaos faktiskt.
- Man har mycket inom sig. Två sådana motsatser. Och det här var ju egentligen hennes grej. Hon var journalist och hade jobbat på TV.
Hur ser du på dina filmer idag?
- Inspelningen av "Sarajevo" var rolig, jobbig, snabb. Otroligt bra team. Jag hade med mig erfarenheten från den första filmen. Jag har sett den flera gånger, jag orkar inte med den längre. Kanske så har Mira med det att göra. Jag vet inte.
- "Min faster i Sarajevo" kan jag se om igen. Det är jag själv. Det är min historia också, min bakgrund.
En fråga är oundviklig. Varför har du hatt i alla sammanhang?
- Jag var på Guldbaggegalan med min son och vi tänkte göra något roligt. Jag sa till honom: "Daniel, vi kan vara Blues Brothers. Det var meningen att vi skulle ha kostymer, slips och svarta solglasögon. Och så hattar, förstås!
- Så jag köpte två hattar och han tog kostymen men inte hatten. Jag gjorde det. Sen efteråt, på vägen hem, så tänkte jag : "Fan, varför har jag hatt?" Då kom jag på det!
- Min farfar hade alltid hatt. Det har funnits som nån sorts omedveten bild i mig. Det är helt otroligt, obeskrivligt. Titta upp på väggen där, jag har en massa hattar nu!
Han har flera filmprojekt på gång inför hösten. Men han vill ogärna berätta om dem. "Kan inte, vill inte, får inte", säger han.
Och drar ändå undan ridån för ett filmiskt hjärtebarn. Säger:
- Jag är med i Goran Kapertanoviç nya film som kommer nu i höst. Filmen heter "Krig" och handlar om barn. Det är bara jag och Malin Levanon från "Tjuvheder" som är vuxna skådespelare.
Ännu en roll väntar mångsysslaren Milan denna sommar. Den gamle BoIS-mittfältaren ska spela fotboll i Venbornas årliga match mot turister och sommargäster.
- Förra året vann vi på straffar. Jag gjorde mål. Vi ska vinna igen, säger han och rättar till hatten på vinnarskallen.
Han reser sig, känner efter i fickorna så han har allting med sig. Nycklar, cigaretter, ett par lappar i bröstfickan på jeansjackan.
Han ska iväg och öppna korvkiosken och det börjar bli bråttom. Han rör sig på danslätta fötter över brädgolvet och nynnar några spridda strofer på väg ut genom dörren.
Det låter som "Sounds of silence". Och han talar om sin musik.
- Jag spelar gitarr. Har den i korvkiosken. Ibland kommer det folk och lyssnar. Då sitter vi och spelar och sjunger halva natten. Det är härligt.
Vad sjunger du?
- Åh, serbiska sånger. Mitt gamla hemlands toner. Vackra, sentimentala melodier. Jag är sådan - också. Jag har ett hus där nere fortfarande.
Sorgen skymtar till i hans ögon. En livslång resa, en hård verklighet, kampen för lyckan. Långt från röda mattor och stjärnstatus.
Äta, sova, . . . . . leva.
Han ser på mig och säger:
- Det är hårt för mig också. Livet. Jag har inga pengar. Jag kämpar med mina räkningar. Men det hjälper inte att gnälla. Det blir bättre nästa dag. Det måste man tro. Alltid.