Ett närproducerat TFF som bjuder på smakfull fotboll - Det var ett kärt återseende som bara växte med kvällen. Vi är nog många som har ett speciellt förhållande till Vångavallen i Trelleborg och tyvärr så måste jag erkänna att tiden inte tillåtit många besök här de senaste åren.
Bara att få fyllas av den sydskånska känslan när lagen vandrar in till Danne Stråhed, bara en sådan sak.
Den här idrottsplatsen har ju allt som oftast fått heta Tjongavallen, möjligen med viss rätt men också sagt med en stor skopa respekt och kärlek, för det TFF gjort historiskt är imponerande.
Nu håller TFF på att skapa ny historia. Jag tror inte den räcker till allsvenskan i år, en kvalplats är ju inom räckhåll, men det tränaren Patrick Winqvist knåpat ihop är ett passningsskickligt, kvicktänkt och ganska tungt lag, som känns väldigt balanserat.
Den blå tråden var tydligare än den röda om man säger så.
Det är faktiskt än mer imponerande att TFF kan bygga ett lag med det spelet. Sen finns ju självklart lite välbekanta känslor ändå - TFF startade med sju spelare som spelat i Malmö FF (låt vara att Kristian Haynes aldrig nådde A-laget) och släppte in en åttonde.
Patrick Winqvist är ju förresten också i grunden hämtad från MFF.
Närproducerat i den skånska myllan passar på Söderslätt, man är duktiga på att förädla och skapa något smakfullt här.
Problemet är att flera nyckelspelare är väldigt nära bäst före datum.
HIF har några individualister som kanske är närmare allsvenskan, men jag är tveksam om laget har ett spel som ens når till kval. Vandringen är nog längre än så, även här kan TFF stå som exempel - det handlar om att bygga något hållbart.
Supertalangen Alex Timossi Andersson är naturligtvis en guldklimp för HIF, höll på att göra mål på en Zlatandribblingsraid, men helheten räcker inte.
Dino Islamovic - som lämnade MFF som junior för att söka sig till Fulham - har vuxit till sig och var TFF:s imponerande kraft framåt, men måste putsa humöret.
TFF-målet var en delikatess, också det en Zlatanlik dribbling (förlåt jämförelsen) där två HIF-are lurades upp på läktaren och ut för att köpa var sitt av Vångavallens världsberömda grillspett.
HIF-målet var en dunderblunder som ytterst sällan skådas i toppfotbollen. Marko Johansson lärde väl i alla fall en läxa för livet, att aldrig släppa bollar förbi sig om han inte är 200 procent (ja, ja, jag vet att det inte går) säker på var han stolparna.
Det var snyggt och nästan lite rörande när HIF:s veteranmålvakt klappade om Marko Johansson efter matchen och tog ett långt snack med honom ute på mittplanen.
HIF hade en kanon i ribban och en i stolpen och Marko Johansson fick rädda ett friläge, så något slags rättvisa blev det, även om jag tycker att TFF var närmare.
Det var helt enkelt ett hett derby en helskön sensommarkväll inför mer åskådare än Vångavallen sett på många, många år.
Det var en kväll då man inser hur mycket riktiga allsvenska derbyn saknas i Skåne, de sista åren med HIF blev det ju tyvärr inte det riktiga trycket.