Håkan Hellström gav oss en Ulleviklassiker - GÖTEBORG. Jesus, och hans moster.
Vad ska man säga? Var ska man börja?
Kanske med ett citat från rekordmannen själv:
- Hjälp, hjälp. Åh, Gud.
Helgen slutade med en ny vacker Ulleviklassiker från Håkan Hellström.
Håkan Hellström
Ullevi, Göteborg
Publik: 70 144 (rekord).
Vem: Håkan Georg Hellström, 42, solodebuterade år 2000, och har gett ut sju album. I april släppte han ep:n "1974", i samband med två konserter i New York. Han bor i Haga i centrala Göteborg med sambon Natalie och sönerna Sigge och Julius.
Rekordpubliken i all ära - 70 144 är en smått osannolik siffra - men det är bara strössel på mjukglassen och grädde på moset.
Anledningen till att det här blev en oförglömlig kväll var att Håkan och hans band, hans fantastiska band, faktiskt gjorde det omöjliga igen. De överträffade sig själva.
De tog tillvara på det unika tillfället och ramade in den här helgen med en klassisk spelning.
De strök där det skulle strykas. De kastade om i låtlistan där de kunde kasta om. De behöll allt som var bra. Och de skruvade till hela härligheten ett varv till.
Var det någon som saknade "Hon är en runaway" eller introversionen av "Vi två, 17 år" i går? Nej, tänkte väl det.
Någon som blev glad över att se Thåström och Håkan Hellström göra en duett tillsammans?
Mina öron ringer fortfarande av publikresponsen över den gästartisten.
Det tar jag så gärna.
Så långt har Håkan Hellström kommit, att två utsålda Ullevikonserter kantade av euforiska känslor, en parad av coola gäster och övertaggade fans, känns helt naturligt. Håkan Hellström har skaffat sig en unik position i svensk musikhistoria.
Är han rentav den störste vi haft?
Efter den här rekordhelgen går det i alla fall inte att säga motsatsen.
Abba fyllde aldrig så här stora arenor, inte Europe heller, inte Roxette.
Inte Ulf Lundell, Tomas Ledin, Kent heller. Winnerbäck har inte gjort det.
Gyllene Tider gjorde det en gång, men när de skulle upprepa sin succé var Ullevi bara halvfullt.
Nu har Håkan fyllt Sveriges mest klassiska rockarena tre gånger på två år.
Unikt. Häpnadsväckande.
Men samtidigt: inga konstigheter.
Som liveartist håller Håkan Hellström internationell världsklass.
Jag har sett superstjärnor stå på samma scen och göra betydligt plattare föreställningar många gånger. Inte nödvändigtvis för att de varit blasé eller slutkörda, de har helt enkelt haft samma medfödda talang att sätta en hel arena i brand.
Håkan har det där omslutande, inkännande sinnet. Publikkontakten är total.
Inget ont om ässen vid hans sida, men fansen är hans viktigaste bandmedlem och Ullevikonserternas viktigaste instrument.
De gråter, de jublar och de sjunger. Herregud som de sjunger.
Återigen exploderar allt i "Tro och tvivel", i denna del 2 av Håkans rekordhelg framflyttad tjugo minuter i spelschemat. När han sparkar i loss den, utklädd till alla medlemmar i 70-talets E Street Band (skinnjacka, t-shirt, gangsterhatt) så utbryter en lycklig galenskap som aldrig tar slut.
Även när tempot sänks, så är laddningen kvar i luften. Håkan känns mer avslappnad än under premiärkvällen, mer beslutsam (och ja: ljudet är betydligt bättre).
Hans förmåga att balansera på rätt sida av det patetiska i sin romantiska övertydlighet (inte minst när jätteskärmen visar klipp från "Sommaren med Monica", "Den vita stenen", "Rocky" och "Fucking Åmål") är imponerande. Han trillar aldrig ner.
Däremot faller han ner på knä inför publiken. Han lägger sig på rygg bredvid Miriam Bryant. Efter ett party döpt till "Kom igen Lena!" trillar han ihop i en liten hög och flämtar "Tack så mycket hörrni. Hjälp, hjälp. Åh, gud!".
Underbart att se. Underbart att få uppleva.
Tack själv Håkan.
"2 steg från Paradise"
Tempen stiger från 22 till hundra grader på en sekund när Håkan jazzar i gång kvällen till ett enkelt pianokomp. Sedan blir det favorit i kokande repris när hela bandet kastar sig in i leken med huvudet först. Spring! Spring! Speedy Gonzales!
"Mitt Gullbergs Kaj paradis"
Från det ena soulparadiset till det andra… Precis som under premiärkvällen blir "Paradise" avlöst av "paradis" i en frustande glad kaosversion där hela bandet står och hoppar. Publiken blir tokig av glädje och ropar låtens alla "oh-oh-oh" för full hals.
"Brinner in the shit"
New York är aldrig långt borta? Ljudet av staden är definitivt närmare än parkbänken i alla fall, i det här E Street-groovet som får skön skjuts av en hetsig saxofon och LaGaylia Fraziers ettriga soulwailande.
"Jag har varit i alla städer"
Att spela här två kvällar i rad är en obeskrivlig känsla, säger Håkan inför låten. Att spela två kvällar i rad har även en del praktiska förtjänster. Man kan fixa till småmissar från gårdagen till exempel. Det gör alla inblandade här, och slutresultatet är mäktigt.
"Jag vet vilken dy hon varit i"
En version som, precis som under första kvällen, växer konstant. Intensiteten stegras hela tiden, volymen höjs sakta men säkert och känslosvallet kommer som ett brev på posten. Avslutas med att bandet sjunger souljazzremixen av "2 steg från Paradise".
"Hurricane Gilbert"
Börjar som en fortsättning av Jag vet vilken dy… när "Broder" Daniel "Hurricane" Gilbert sammanbitet smyger upp på scenen. Håkan lämnar inte Gilberts sida under hela den känslosamma balladen. Mot slutet förenas de i en slags skev gitarrduell.
"Tro och tvivel"
Håkan låter den här livebomben explodera tjugo minuter tidigare än under första konserten. Smart. Det här är hans "Born to run". Det här är arenarock med ett stort och bultande hjärta. Partiet när Gilbert sjunger "Glöm aldrig det Håkan, att parkbänken är aldrig långt borta" är ljuvligt.
"En vän med en bil"
Bandet gasar på i 180 km/h och nostalgimätarna står på full. Publikfrieriet funkar förträffligt ikväll också. Fansens allsång överröstar stundtals musiken.
"För sent för Edelweiss"
Masspsykosen är ett faktum, för att låna ett uttryck från Pascal Engmans intervju med Håkans A&R-boss Isse Samie. Publiken bär den här på sina axlar, hela vägen. Och när duettpartnern Sven-Bertil Taubes röst inte riktigt bär sjunger Ullevi texten åt honom. Fint.
"Gårdakvarnar och skit"
Tillbkalutad soulballad, med strålande saxsolo från Nils Berg, där en rad Håkanidoler glider förbi på Håkans stora backdrop. Charlie Chaplin, Thelma & Louise, Olle Ljungström, Monica Z, Ted Gärdestad och Morrissey. Och Freddie Wadling förstås.
"Shelley"
Vi går ut och brinner upp i natten! Håkan dansar ryckigt, lyckligt, på den långa scentunga som klyver publikhavet. Hellströms band har aldrig låtit souligare än i den här fyra konserter korta konsertsviten som startade i New York och avslutas i kväll. Publiken verkar gilla det, för att ta till med en underdrift som motvikt till superlativen.
"Klubbland"
"1-2-3-4!". Håkan gör indieversionen av Michael Jacksons "Smooth criminal"-moves i kvällens gladaste klubbfrieri. Jag vet inte vad publikens dans ska kallas? Pogo? Det kan kvitta, till och med Tony Irving hade kapitulerat för dansglädjen.
"Det är så jag säger det"
Miriam Bryant, omåttligt populär på hemmaplan - jublet vet verkligen inga gränser - gästar. Och är ofin nog att stjäla showen