Janne Andersson En dag man inte ville skulle ta slut - I traditionella och sociala medier, från mun till mun i vanliga möten mellan människor, hyllas landslaget för segern och prestationen i VM-kvalet på Friends. De som kan sin landslagsfotboll och varit med ett tag får gräva i minnesbanken för att hitta något liknande, något som tangerar eller slår det som hände inför en publik som föll i extas när Ola Toivonen lyfte en boll från egen planhalva i ett tomt franskt mål.
EM-playoffet mot Danmark ligger närmast i tiden. Men det här var Didier Deschamps Frankrike, EM-finalisten, inte Morten Olsens danskar.
Toivonen sade själv att 3-2 mot Nederländerna i EM-kvalet 2011 - en match han avgjorde - var större. Men då hör det till saken att Nederländerna redan hade säkrat sin plats i EM-slutspelet.
Det här var ett Frankrike som kom för att vinna.
2-0-segern mot Spanien i EM-kvalet hösten 2006? Förmodligen. Det var då ett kollektiv utan Zlatan Ibrahimovic tog sig samman och gav allt mot ett världslag.
TT: Var placerar du själv upplevelsen?
- Ja, du. . . För mig är ju det här det största eftersom jag var med. Men jag kommer ju ihåg Ralf Edströms nick på Nepstadion 1973, på Ove Grahns inlägg, jag kommer ihåg Ralf Edström igen, hans vänstervolley mot tyskarna i VM 1974. Ralf hörde förresten av sig och gratulerade.
- Jag kommer ihåg vissa mål som varit häftiga, som Marcus Allbäcks mot Spanien (2006), och vi har straffräddningarna 1994 och målen då.
- Men med tanke på motståndet, förutsättningarna och upplösningen. . . det här borde vara högt upp listan.
Andersson var i många år Janne med hallänningarna runt Halmstad och gick från att vara ifrågasatt manager i IFK Norrköping till att bli en älskad mästartränare, den som gav en fotbollsstad ett förlorat självförtroende och en förlorad stolthet tillbaka. Nu skänker han och hans närmaste medarbetare det en fotbollsnation som var snubblande nära att gå vilse.
På ett år som förbundskapten har Jan Olof Andersson tagit svenska folket med storm.
Inget är visserligen klart, långt ifrån. Stoppen är många och svåra på resan mot Ryssland, diket ligger som det alltid gör alldeles bredvid vägen, men det som för ett år sedan såg ut som en slingrig och rotbelagd stig i skogen har breddats till något lättare att ta sig fram på.
Budskapet är förmedlat till allt och alla: Det här ett landslag som inte ser hinder utan möjligheter, som förbereder sig extremt noggrant och har en ledare med förmågan att få ut allt av varje spelare. Kollektivets styrka är summan av varje enskilt bidrag.
Det är inte bara i kretsen kring landslaget Janne Andersson slår an något som får folk runt omkring honom att köpa det han kan, det han tror på, det han gör.
- Hur det är på planen börjar utanför planen, hur vi vill uppfattas av andra, hur ska vi vara mot varandra. Det är det första vi pratar om på varje samling, att vi sätter det på plats för att på så sätt få en bra respekt i gruppen.
- Jag tror ju på ordning och reda. Det skapar trivsel och trygghet. Utifrån det kan man utvecklas. Där har spelarna ställt upp. Jag har inte behövt hålla på med några disciplinära åtgärder. Fotbollspelare är ju främst människor och då måste vi börja med de mänskliga delarna.
- Det är ju ingen Nasa-forskning jag håller på med utan grundläggande saker.