Del 2 En del bar konsumpåse ingen bar AK 47 - KAPITEL 2 | VÄNTAN. 70 procent av de vuxna och 86 procent av ensamkommande afghaner som kom till Sverige under 2015 var pojkar och män. Men en kvinnlig politiker och människorättskämpe kom ensam från Afghanistan med sina fyra döttrar.
Hon heter Azita Rafaat, och var en av huvudpersonerna i Jenny Nordbergs bok “De förklädda flickorna i Kabul". Där levde hennes dotter som pojke. Med hjälp av dagboksanteckningar från de senaste två åren berättar Azita nu om vad som hände sedan.
Det utgör också prologen till fyra svensk-afghanska flickors nya liv.
Det var det första ord Azita lärde sig på svenska. "Vänta, vänta. " Allt skulle ta tid, och det gick inte att få skola för barnen, svenskundervisning, arbetstillstånd och ansöka om eget boende på en gång. Hon var tvungen att vänta på sin tur, som alla andra. Och det var oklart när turen skulle inträffa. I det lilla samhället utanför Söderhamn hade de tillfälligt hysts in i en lägenhet, som de snart fått lov att dela med en annan familj. Först hade de varit de enda afghanerna, men nästan varje dag kom fler, tillsammans med syrier och andra araber.
Här hittar du samtliga kapitel i "Ett nytt liv"
"Du måste lära dig att gå innan du kan springa" sade den kommunanställde tålmodigt till Azita, där hon satt på andra sidan skrivbordet. Hon översatte ett ord i taget. Azita förstod, men ändå inte. Hon kunde redan både gå och springa, så varför var hon tvungen att sitta så outhärdligt stilla och passiv på asylboendet genom en stekhet sommar? Hon insåg att det skulle ta tid att få alla papper, och att det var risk att hon skulle nekas asyl. Men fanns det verkligen ingenting hon kunde göra under tiden? Hon, som kunde laga mat och prata i telefon och lyssna på radion och prata med barnen och tänka och förhandla politik samtidigt, var helt enkelt tvungen att sysselsätta sig.
Det var en vacker plats de kommit till, och så fridfullt att hon nästan trodde att hon skulle förlora förståndet bara därför. Det lilla samhället var omgivet av tjock granskog och hade en vacker å som flöt igenom. Först hade det känts som en idyll för den som växt upp med damm, söndersprängda byggnader och öppna avlopp. Hästar strövade runt på stora ängar. Invånarna cyklade, eller gick längs vägen från busshållplatsen. En del bar på en konsumpåse. Ingen bar en AK-47. Ingen pratade särskilt mycket. Aldrig var det någon av svenskarna som skrek eller höjde rösten.
Azita var glad att barnen fått gå i skolan, men framhärdade förgäves i att hon själv var mycket kapabel. Hon kanske kunde ta emot de nya asylsökande som strömmade in till kommunen i allt högre takt? Eller så kunde hon hjälpa kommunen att översätta dari och pashtu eller för den delen lite arabiska till engelska, visa dem till vårdcentralen, skolan och mataffären, och hjälpa dem med att på bästa sätt fylla i "blankett", vilket var det andra svenska ord hon lärt sig. Men nej. Vänta, blev hon tillsagd. Ibland tappade hon sugen och ryggontet och sömnlösheten gjorde sig påmind. Hon drömde ofta om modern som var kvar i Afghanistan. Hon tvivlade inte på att hon gjort rätt, men det gick många klarvakna nätter när hon inte kände att allt stod riktigt rätt till i huvudet.
Men om det gick i maklig takt hos kommunen så var det mer fart på det lilla samhällets lokala kyrko- och föreningsliv, upptäckte Azita så småningom. Förutom Svenska Kyrkan fanns två frikyrkor i närheten, och församlingsmedlemmarna dök sporadiskt upp på asylförläggningen för att hjälpa till och bjuda in till aktiviteter.
Bland dem ansträngde sig Azita för att skaffa sig svenska bekanta. Hon ville öva på språket, och det var mycket hon ville förstå om Sverige. Hon listade ut att det som fungerade bäst var att bjuda in svenskar på kaffe och bullar om eftermiddagarna. Volontärerna och de som bodde i grannskapet var ofta var lite försiktiga till en början, men det var som med afghaner; efter några koppar ville de prata om allt möjligt. Mest om Afghanistan och religion. Azita förstod vad de också undrade: Hur farlig och fundamentalistisk var hon egentligen? Hon försökte alltid berätta om sina egna åsikter och idéer så öppet hon förmådde. Ja, hon var muslim och ansåg att religion var allas personliga sak. Och ja, hon och döttrarna tackade skrev gärna upp sig när församlingshuset anordnade dansundervisning en kväll i veckan. Det fanns inga uppenbara motsättningar där.
Hennes sociala ansträngningar bar snart frukt, och församlingsmedlemmen Ingrid Johansson, som Azita kom att kalla Ingis, var den första som bjöd tillbaka. Ingis har barn i samma ålder, och visade hur födelsedag firades med tårta och förklarade hur skolan fungerade.
Efter några månader lyckades Azita också tjata till sig praktik som hemspråkslärare i skolan och att få hoppa in som översättare då och då för iranska och afghanska asylsökande. Kommunen kunde inte anställa henne mot en lön, men tackade henne med två dekorativa skäggtomtar och en mekanisk lökhackare.
Hennes försök att närma sig svenskar, och att anpassa sig, mottogs däremot inte särskilt väl av andra asylsökande.
Igår flög dörren upp mitt i natten och skrämde livet ur oss. Idag var det kanske tredje eller fjärde gången jag vädjade.
"Jag måste få ett lås till dörren. "
Men svenskarna förstår inte. Föreståndaren tror att vi alla är samma, och han tror inte på att de andra tycker det är fel att jag kom ensam med mina barn. Det finns inga andra sådana kvinnor här.
De säger till mina barn att jag är en dålig kvinna och ingen riktig muslim. De frågar mig hela tiden varför ingen i familjen bär schal. Jag har det ibland, men jag vill inte tvinga mina döttrar. Det är onaturligt.
Det har blivit värre sedan jag började spela volleyboll med eritreanerna. De tyckte inte det var något konstigt att jag ville vara med, men andra sade att kvinnor inte skulle delta. De har tagit min tvätt ur tvättmaskinen och lagt den på golvet, och de har kallat mig för en otrogen gris bakom ryggen. Jag försöker hålla huvudet högt och ändå hälsa på alla. Barnen är rädda, och de blir retade och trakasserade av de andra. Men när Mehran blev slagen blev jag arg. De kan hota mig och skrika åt mig och kasta stenar efter mig. Som i Kabul. Men de ska inte ge sig på mina barn. Tills jag får ett lås på dörren snurrar jag ett bälte runt handtaget och knyter fast det i elementet om nätterna.
Den 28:e oktober 2015 kom så brev från Migrationsverket - Azitas födelsedag hade hamnat några dagar fel, och stavningen av hennes namn hade blivit Azeeta Rafat. Det gick inte att ändra, fick hon veta när hon senare ringde Skatteverket.
Men hon och hennes fyra döttrar hade fått asyl och getts internationell flyktingstatusförklaring. De hade också fått permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Chefredaktör: Fredric Karén
Vd: Gunilla Asker
Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl
Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi
Chef SvD Nyheter: Maria Sundén Jelmini
Chef SvD Näringsliv: Daniel Kederstedt
Chef SvD Kultur: Lisa Irenius
Annonsdirektör: Pierre Bergström
Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm
Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
Organisationsnummer 902004-3619
Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20
Telefon Växel +46 8 13 50 00