Elin Wägners väckarklocka ringer i vår - Hon var journalisten, författaren, akademiledamoten och pacifisten som kämpade för kvinnlig rösträtt men som 20 år senare erkände sin besvikelse på densamma.
1914 hade Elin Wägner och hennes bundsförvanter samlat in över 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. Ändå dröjde det ytterligare fem år innan den röstades igenom. Vid det laget var hon trött och irriterad och inte ens i landet, berättar regissören Maria Löfgren.
- Det var en seg och långlivad jävla kamp. När jag tänker på det här som kvinna blir jag galen faktiskt. De var tvungna att stå där med mössan i hand och be männen om lov: "snälla, ni kan väl rösta igenom så att vi får lov att rösta". Männen kunde svara, "ja, vi ska tänka på det" och gå in och stänga dörren. Sedan skulle vi som kvinnor bara stå snällt och vänta på deras beslut. Det är helt vansinnigt.
Efter första världskriget arbetade Elin Wägner för fred och barns rättigheter. När andra världskriget rasade skrev hon sin bok "Väckarklocka" som också är titeln på Riksteaterns pjäs. Elin Wägner var arg och besviken. Den kvinnliga rösträtten hade varken stoppat krig eller rovdriften på naturen. Hon argumenterade för fred, självhushåll och för att människan skulle lära sig från de urtida matriarkat som hon en gång levde i.
Uppsättningen blir ingen renodlad historisk tillbakablick. De två manusförfattarna, Katarina Bonnevier och Gunilla Edemo, ville tillsammans med Maria Löfgren också ta avstamp i Elin Wägners radikala tankegångar i "Väckarklocka" och dessutom ta reda på "vilka som är våra moderna ringsignaler i dag", berättar Maria Löfgren.
- Vi har åkt ut i landet och gjort intervjuer med människor utifrån de frågeställningarna. Har du haft en ringsignal i ditt liv någon gång, vad startade den? Hur ser den kampen ut? Och om Elin kom till dig i dag, vad skulle du vilja säga till henne?
"Väckarklocka, jubileumsversionen" är en av fem urpremiärer på Riksteatern i vår. "24 timmar Svart kvinna" heter Fanna Ndow Norrbys pjäs baserad på den egna boken om hur det är att vara just svart kvinna i Sverige i dag.
Även Tyst teater gör en samtida undersökning. Den nyskrivna föreställningen "Hem" samlar döva flyktingars upplevelser av hur det är att komma till ett land där man inte kan göra sig förstådd.
Nyskrivna "Nationalparken" handlar i stället om skogen, och görs av bland andra duon bakom "Fäboland", Sara Parkman och Samantha Ohlanders. Den här gången sjunger de om stockholmare i dyra funktionskläder men kanske också om en och annan "skogstamefan", om den sortens människor som bodde i skogarna förr.