Får vi skämta om Jesus? - I den bioaktuella dystopin "Blade runner 2049" ställs en fråga som borde intressera alla människor, särskilt de som är religiösa: Vad händer när människan kan skapa liv av död materia? Precis som i den första Blade runner-filmen har människan övertagit Skaparens roll. Plötsligt ifrågasätts människans själ, hennes andlighet. För tänk om androider kan föröka sig själva och deras avkommor upplever sig vara lika mänskliga som Adam och Eva?
Snacka om en teologisk fråga i tiden.
Några dygn före reformationsdagen var det dock något annat som engagerade de debattsugna, att Svenska kyrkan från sitt officiella Twitterkonto skickade ut en lättsam hälsning: "När det ÄNTLIGEN är #tacofredag". I tweeten fanns en lustig gif-bild där Jesus sprattlade med fingrarna som om han längtade efter att få dyka ner i en smarrig tacobuffé med sina polare.
Likt hajar vittrade konspirationsteoretiker blod och slängde ur sig kommentarer med rasistiska undertoner. Otaliga hävdade att Svenska kyrkan har tagits över av flyktingälskande kommunister som inte tror på Gud. Och flera krävde att kyrkan i stället skulle lägga ut Muhammedkarikatyrer.
Men där fanns också röster som lyfte fram sansade synpunkter på tacogate. Till exempel Svenska Dagbladets musikkritiker Sofia Lilly Jönsson som tog upp kompetensen hos dem som skötte kyrkans Twitterkonto. Det är en viktig poäng. I vår kommunikationsbesatta samtid är avsändaren avgörande. Seriösa institutioner som drar alltför lättsamma skämt framstår som ängsliga.
Men Sofia Lilly Jönssons mest intressanta invändning gällde själva publiceringsdagen. "Jesus är van vid att hånas på fredagar, men hånet brukade inte komma från de kristna", skrev hon i en krönika. Hon tog upp att den katolska fredagsfastan har krympt till en långfredag inom Svenska kyrkan men att många medlemmar försöker "följa åtminstone en ansats av kristen veckorytm året om".
Jag kom att tänka på mina föräldrar - den ena katolik, den andre syrisk-ortodox - som ofta fastar på onsdagar och fredagar (för att minnas Judas förräderi respektive Jesus korsfästelse). Men reformationen var ju en uppgörelse med de äldre kyrkornas traditioner och ritualer för att individer skulle komma närmare Gud. Därför är det förvånande att en protestantisk kyrka kritiseras för att inte framhålla samtliga årets fredagar som sorgedagar.
Det antyder även en falsk motsättning mellan tyngd och lätthet. Som ärkebiskop Antje Jackelén tog upp i DN i veckan såg inte Luther någon motsägelse mellan rädsla och kärlek, det var därför han i lilla katekesen betonade att människor både skulle frukta och älska Gud.
Det som förvånar mig mest i debatten är dock att så många betraktar den sprattlande Jesusbilden som hädelse, som om skämt borde bannlysas från den religiösa sfären. Frågan är då: hade Jesus humor? I Umberto Ecos roman "Rosens namn" lyfts en närbesläktad fråga, nämligen om Kristus någonsin skrattade. Benediktinen Jorge da Burgos säger: "Sinnet är rent endast när det kontemplerar sanningen och fröjdas över det goda som utförts, och åt sanningen och det goda skrattar man icke. Det är därför som Kristus aldrig skrattade. Skrattet är källan till tvivel. "
Franciskanen William av Baskerville håller inte med: "Ingenting i hans mänskliga natur förbjöd något sådant därför att skrattet är, såsom teologerna lär oss, det för människan utmärkande. "
Williams poäng är att skrattet är tecknet på människans rationalitet. Man kan också säga att förmågan att skämta om både det höga och låga i livet skyddar oss mot reaktionära dogmer. Den bokstavstrogne ler sällan.
Bok. Passagerna om Jesus och humor är väl värda att läsa i Ecos "Rosens namn". De är mer djuplodande än i filmversionen med Sean Connery.
Film. Populärkulturen älskar Messiasfigurer. I "Blade runner 2049" är det dock osäkert om barnet innebär mänsklighetens undergång eller räddning.
Politik. Donald Trump har ondgjort sig över att han inte får kontrollera rättsväsendet i USA. Inte konstigt att han gillar Putin och Erdogan.