Fyrkantig fantasi - "Här i Vrondon (Brodi) har jag tillfångatagit fem bulgarer och en flicka från Serres. Vi låste in dem och höll dem fångna i fängelset. Flickan har dödats. På de ännu levande männen har vi utstuckit ögonen. "
Så lyder ett verkligt brev som för länge sedan, 1913, skickas till en man i församlingen Ithicou, och det undertecknas av "Din käre: Costi. "
Hur låter det i dagens krig? Vad står det i breven hem om etniska rensningar, om när många fördrivs, om när folk delas upp i ett vi och ett dom?
Det är det som Tobias Olsson, som länge varit reporter på Svenska Dagbladet och som prisats för sin undersökande journalistik, vill skildra i sin debut "Av samma blod".
Den som för det mesta av ordet är krigsreportern Jonathan, som förr älskade utlandsuppdragen. Han åker till Grekland för att skriva sina resebrev om demonstrationerna mot regeringens nedskärningar.
Samtidigt följer vi asyljuristen Livia hemma i Sverige och kastas in i hur Migrationsdomstolens beslut får hemska verkningar. Dessutom: Livia får reda på att hennes pappa Bo, som är gränspolis, mördats i tjänsten när han på plats skulle hjälpa de grekiska kollegorna att hantera flyktingströmmarna från Turkiet. När Jonathan börjar undersöka fallet upptäcker han att Bo mördades utanför en bordell i gränsstaden Orestiada. Hur kommer de svenska tidningarna skriva om det? Vad ska Jonathan skriva? Vem tar sig rätten att formulera problem och utsikter och insikter och avsikter?
Tobias Olsson, som bor i Hörby, för oss med stor auktoritet rätt in i detta och vet hur man beskriver platser. Ett par tre meningar så är man där och är tacksam för att man får se sig omkring: dagvattenbrunnar, källardörrar, flyktingläger, upplysta tempel.
Det är därför mycket lätt att överse med hans enkla dramaturgiska modell där perspektiven hela tiden skiftar, och med att kapitlen är väldigt korta som om han inte tror att vi orkar med ett och annat långt andetag.
Och jag tycker mycket om när han liksom från sidan och i förbifarten skildrar vardagarna: kvinnan som matar hönsen, den instängda lägenheten, livet som måste återgå till det normala. Där ger han oss med känslig hand många skuggmänniskor, "osynliga och icke-existerande, men alltid lätta att urskilja", och de blir verkligen mer än bara representanter för någon grupp.
Men Tobias Olsson vill också avslöja infiltrationer, hur högre makter manipulerar, hur man "blir indragen i ett spel som får oanade konsekvenser" där folk vet för mycket och där polismän byter sida, där kritiska artiklar stoppas när de avslöjar för mycket, där "kontrollen är någon annans". Just i det storvulna räcker vokalerna och konsonanterna inte till och fantasin blir fyrkantig. Det är då han allt mer lutar sig mot meningar som riktigt skriker åt oss att nu blir det snart spännande: "Här var hon trygg. Det var i alla fall vad hon trodde. "