Här finns vårt samhälles verkliga hjältar - Det är lätt att ta dem för givna, biblioteken. Men de är livsviktiga andningshål i en värld där de offentliga platserna håller på att försvinna. Och i dem finner vi de verkliga hjältarna i vårt samhälle: bibliotekarierna.
Gud signe bibliotekarierna, våra mest obesjungna hjältar.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det började redan under uppväxten med Erik på Löttorps bibliotek, han som alltid lät mig låna staplar så höga att de dråsade i kalkstensgolvet på väg från hyllan till utlåningsdisken. Han som alltid lade undan det nyinkomna jag kunde tänkas vilja läsa. Han som aldrig skvallrade om jag kanske gömde mig bland hyllplanen under rasterna, eller när jag egentligen skulle ha gått på de förhatliga klarinettlektionerna. Han som lät mig läsa sådant jag egentligen var alldeles för ung för, utan att säga något till mina föräldrar.
Och sen var det Markus på Kalmar stadsbibliotek, han som alltid raderade alla mina övertidsskulder eftersom jag var den första som lånat Ryan Adams debutskiva "Heartbreaker", som han själv köpt in.
Mitt liv skulle kunna skrivas som en berättelse om bibliotek och deras arkitektur. Malmö stadsbiblioteks illvita vinterljus och sirapslena sommarstrålar. Ekerös varma, ombonade grotta, med läsfåtöljen inklämd mellan arkeologi- och historiehyllan som ingen annan någonsin tycktes hitta till, Stockholms stadsbiblioteks torra luft och ekande rotunda, Mariehamns kalla Östersjöljus och vita hyllplan. Alla andra offentliga byggnader ger mig myndighetspanik och fönsterkuvertklåda, men inte biblioteken.
Det är lätt att ta dem för givna. De står ju bara där som eviga, lätt bedagade institutioner. De rymmer sina stirriga alkisar och droppnästa surgubbar som snor hem dagstidningarna och skrikiga dagisklasser; chipssmulande studenter, mejlande asylsökare. När biblioteken når nyheterna är det nästan alltid för att det har varit ungdomsstök eller för att någon har rensat ut en eller annan bok som de som inte nöjer sig med ordet "chokladboll" med största sannolikhet aldrig läst, men ändå påstår sig brinna för.
Men biblioteken är livsviktiga andningshål i en värld där de offentliga platserna helt håller på att försvinna. Överallt glasas det in och byggs över och ordningsvaktifieras, och Gud nåde den som försöker dröja kvar på den bänk som byggts med det uttryckliga syftet att vara så obekväm som möjligt. Biblioteken, däremot, är demokratiska på ett sätt som håller på att gå ur tiden. Ett ställe där man inte behöver betala vare sig för värme eller wifi är en helig motvikt mot varenda äcklig övervuxen kafémuffins jag tvingats smula i mig i väntan på anslutningsbussar eller bättre tider.
Nu för tiden är Laxå bibliotek min fasta punkt i tillvaron. Det är kanske inte så vackert, och inte heller så stort, men personalen beställer allt jag ber dem om med en entusiasm som gör mig alldeles sprittig i benen. På Alla hjärtans dag anordnade de blind dates med anonymt inslagna böcker med bara ett par kryptiska ledord textade på paketet. Jag lyckades förstås välja en bok jag redan läst ("Hilma" av Anna Laestadius Larsson), men jag hann ändå bli ordentligt upplivad.
Så undvik att kasta pengar på kallbryggt kaffe och spädbarnsstora småkakor. Sluta hetsköpa pocketböcker på Adlibris. Stäm träff på biblioteket och andas in dammet från tusentals inplastade bokryggar. Säg hej till din bibliotekarie och hälsa från mig.
Tf