Heidi Avellan Med ögon känsligare för grönt. - Maskrosornas krig har börjat. Språkrören hänger löst. Men en ny ledning räcker inte. De gröna måste hitta tillbaka. Till grunden.
När fredsaktivister, självhushållare och fältbiologer ska samsas med hipsters från Möllan i Malmö och Söder i Stockholm uppstår små skärmytslingar. Varje grön partikongress är en påminnelse om att maskrosor spretar. Men de bataljerna är ändå enkla jämfört med hur det blir när mångfalden omfamnas bredare och någon av de muslimer som sökt sig till MP misstänks ha islamistiska kopplingar. Som Mehmet Kaplan.
Eller när en person som av religiösa skäl inte skakar hand med kvinnor offras kvickare än någon hinner säga "queerfeminism". Som Yasri Khan. När partiet misstänkliggörs som infiltrerat av islamister. När en grön lokalpolitiker bjuder in den salafistiske megastjärnan Salman al-Ouda att tala i Malmö.
Komplicerat är bara förnamnet. För att hantera olikheter krävs klara regler, tydliga gränser och sätt att hantera det som ska bort. Men en regel är lätt: islamism ska bort. Alltid.
Det får inte råda minsta tvivel om att MP håller rent mot religiösa fundamentalister. Islamism har ingen plats i svensk politik.
Det har däremot MP.
Partipolitiken växte fram kring pengar - klassfrågor, skatt, arbete och välfärd. Men livsstil och identitetspolitik har seglat upp som utmanare och här hade MP guldläge. Här sammanföll drömmarna hos självhushållare på landet och trendkänsliga människor i storstäderna, redo att ändra livsstil för att rädda klotet.
"De kompenserade sina flygresor till Brooklyn och Berlin genom att shoppa på Myrorna och äta kött som beställdes särskilt från ekologiska butiker. Fast inte på måndag. Måndagar var köttfri dag. De hade verkligen inte bil, men ganska mycket pengar", raljerar politikreportern Maggie Strömberg om gröna hipsters i sin mycket läsvärda bok Vi blev som dom andra - Miljöpartiets väg till makten.
Den gamla partipolitiken engagerar inte dem.
GAL/TAN är statsvetarnas begrepp: Grön Alternativ Liberal mot Traditionell Auktoritär Nationalistisk. Tänk Miljöpartiet mot Sverigedemokraterna.
När väljarna ser bortom plånboken finns det plats för nya partier. Miljöfrågorna engagerar, klimatångesten är verklig - och in kommer MP.
Att de gröna i senaste val fokuserade så mycket på skolan är därför lite av en gåta. Det är inte deras usp, unique selling point.
Förr bar de gröna kofta och näbbstövlar. Idag bär de kostym och sneakers - och har inte bara bytt kläder.
De gröna slutade vara spretigt motvalls, de insåg att den som vill få något gjort behöver makt och att makten kan vara värd en kavaj. De alternativa blev riksdagsparti, regeringsparti, maktparti.
Men makten blev svår att domptera. Det är inte så att de inte såg risken; koalitioner kostar på, småpartier krymper när de ska kompromissa. Men MP trodde att det var smart, ändå, utifrån hur det gått på andra håll. Som i Tyskland:
"Die Grünen växte lite i regering men blev inte jättestora. Men regeringserfarenheten gjorde att de sågs som ett eget alternativ. Det var det som gjorde att de sedan efteråt har kunna växa så mycket", säger språkröret Gustav Fridolin i Strömbergs bok.
Planen var att få erfarenhet, att visa regeringsduglighet och sedan kunna växla in det som stöd. Det går inte så bra. Bra går det inte heller med att förverkliga drömmar med hjälp av makten.
Fridolin skulle fixa skolan.
Sverige skulle stå vidöppet mot världen.
Vattenfalls brunkol skulle stanna i jorden.
I backspegeln lär kolfiaskot synas mest, en hjärtefråga blev en smärtefråga. Flyktingöverenskommelsen blev en mardröm, Åsa Romson föll i tårar och Gustav Fridolin kallade den "skit". Men de vek ner sig. Och skolan, ja, den är som den varit.
De gröna levererar inte. De lyckas inte vinna i regeringen.
I den senaste mätningen från DN/Ipsos har MP stöd av 4,8 procent; det har halverats på två år. Trenden pekar ner i källaren - och det är synd. Politiken mår bra av alternativ. De gröna lyfter, i bästa fall, andra frågor och engagerar andra väljare än "dom andra".
Nu, två veckor före partikongressen, ser det dystert ut. Men kris kan betyda nystart. Se på Moderaterna: 2002 var partiet djupt nere i gropen, vägen upp gick via en ärlig analys, klar plan och ny ledning.
I den meningen gjorde språkrören rätt när de i veckan ställde sina platser till förfogande, även om de vill sitta kvar. De behöver nytt mandat.
Men det spekuleras om språkrörsbyte. Dagens duo är ett sänke. Till söndag kväll har partidistrikten på sig att nominera och Norrbotten har redan bestämt sig för nya kandidater. Andra tvekar och vadslagningen är igång: Isabella Lövin? Maria Ferm? Carl Schlyter? Per Bolund?
Inga dåliga namn, men alla del av dagens politik. Inte heller en ny partisekreterare blir någon quick fix, även om föreslagna Amanda Lind, kommunalråd i Härnösand, verkar frejdig.
Väljarna måste fråga sig vad MP är och vad det är bra för. Socialdemokraterna måste fråga sig vad MP har i regeringen att göra. Och MP måste fråga sig vad partiet ska svara.