I regeringen blev gröna idealister med tiden grå. - Var det allt? Var det bara detta kampen gällde?
Att sitta i regeringen blev inte riktigt vad många miljöpartister hoppades. Medan andra fick sina värsta farhågor bekräftade. De politiska segrar som inhöstats är lätt räknade, bakslagen är både fler och mer spektakulära.
Miljöpartiet startades av personer som satte en ära i att varken gå i takt eller i samlad tropp. Och oron i leden är påtaglig inför den partikongress som inleds under fredagen. Precis som den var för ett år sedan.
Miljöpartist står mot miljöpartist. Koftor mot kostymer. Fundisar - fundamentalister - mot realos - realister. Det kan kort sagt bli dålig stämning. Även om de grönas kongresser numera är betydligt mer vattenkammade föreställningar än under partiets barndom.
I riksdagsgruppen har slitningarna varit tydliga. I början av förra året fick Valter Mutt lämna uppdraget som utrikespolitisk talesperson efter att ha röstat nej till värdlandsavtalet med Nato. Carl Schlyter petades som ordförande för EU-nämnden sedan han röstat emot försäljningen av statliga Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland.
Petningarna fick Jabar Amin att lämna posten som utbildningspolitisk talesperson medan Annika Lillemets hoppade av uppdraget som folkbildningspolitisk talesperson i protest. De fyra bojkottade därefter partiets gruppmöten i riksdagen.
En grön minister, Mehmet Kaplan, tvingades i april förra våren avgå efter samröre med företrädare för en turkisk fascistorganisation. På partikongressen en månad senare blev Åsa Romson utbytt som språkrör, en konsekvens av den kris som partiet kastades ut i efter den rödgröna regeringens beslut hösten 2015 att strama åt asylpolitiken.
Missnöjet märks också bland lättrörliga väljare, vilket i sin tur påverkar partiets förtroendevalda. Från valresultatet 2014 då MP fick 6,89 procent av rösterna - en rejäl missräkning för partiet - har de gröna sakta dalat mot riksdagens fyraprocentsspärr. I DN/Ipsos nya mätning får MP 3 procent.
Inför kongressen har en alternativ lista med förslag till ny partistyrelse cirkulerat. På denna saknas 10 av de 17 namn som partiets valberedning föreslagit. Bland de petade återfinns två statsråd, finansmarknadsminister Per Bolund och kulturminister Alice Bah Kuhnke.
Asylpolitiken väntas bli en av de hetaste debattfrågorna under kongressen. Den har gett upphov till 19 motioner, bland annat krav på en generell flyktingamnesti och rätt för ensamkommande barn och unga som varit mer än ett år i Sverige att stanna.
Språkröret Gustav Fridolin, som under hela sin politiska karriär drivit på för generösast möjliga asylpolitik, tror inte på amnestier.
"Vi argumenterar utifrån det vi tror att vi kommer att kunna lyckas genomföra", säger Fridolin till TT.
Den sortens realism sticker i ögonen på många av Fridolins partikamrater.
Miljöpartiet hade länge siktet inställt på regeringsmakten. Efter valet 2002 krävde de gröna tre ministerposter för att ge regeringen Göran Persson (S) sitt stöd. Persson genomskådade bluffen. MP fick nöja sig med att agera stödparti åt en socialdemokratisk minoritetsregering.
Så blev åren 2002-2006 den kanske mest framgångsrika perioden i de grönas historia, åtminstone sett till det genomslag partiets politik fick i relation till antalet riksdagsmandat. Positionen mellan det röda och blå blocket gav Miljöpartiets skickliga språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand rikliga tillfällen att spela ut de båda sidorna mot varandra. Dessutom behövde de ideologiskt renläriga aldrig ta politiskt ansvar för impopulära beslut som S-regeringen fattade.
Det är mot den bakgrunden inte svårt att förstå om en del gröna företrädare tycker att det var bättre förr, utanför regeringen.
Vad är principer värda utan makt att omvandla dem till praktisk politik?
Och vad är makt värd om ett parti måste ge upp sina principer?
Det är sådana frågor som kan kasta ett i grunden idealistiskt och systemkritiskt parti in i en existentiell kris.