Kärleken tvingade henne att fly helt på egen hand - Ilaf har nyss fyllt sjutton och har blivit firad i det skånska familjehemmet där hon nu bor med sin lilla Sara.
- Jag visste inte hur långt min graviditet hade gått när jag kom till Sverige. Min mage var inte så stor, säger hon och skrattar lite.
Sara är ett kärleksbarn. Frukten av förbjuden kärlek - som fick livsavgörande konsekvenser både för Ilaf och hennes pojkvän. De såg ingen annan utväg än att fly och klippa banden med familjen och sitt hemland.
- Vi planerade att fly tillsammans, men hade bara pengar som räckte till en av oss. Så jag bestämde mig för att ge mig av ensam, säger Ilaf.
Det var inget lätt uppbrott. Ilaf bodde och växte upp i en stad i kurdiska delen av Irak och var enda barnet i familjen. Hon, som aldrig har gått i skolan och inte fått lämna hemmet utan någon i sällskap, skulle nu ensam ge sig ut på en resa utan återvändo.
- Jag var ledsen och kände mig vilsen. Jag förstod ju inte vad någon sa och jag visste inte vad jag skulle göra. I Malmö hittade jag en polis som hjälpte mig. Jag visade telefonnumret till en släkting som bor i Skåne.
Ilaf berättar obehindrat på flytande svenska som är nästan felfri. I familjehemmets ombonade vardagsrum sitter Mauzar Smail och lyssnar. Han är särskilt förordnad vårdnadshavare till henne, och han är imponerad av hennes mod och framsteg.
- Tänk dig, hon kom hit som analfabet för knappt två år sedan! Men när hon började skolan här blev hon direkt uppflyttad till årskurs sex - och nu läser hon nians årskurs. I våras fick hon stipendium på tusen kronor och en stor bukett blommor, säger han med stor stolthet.
Grunderna i svenska språket har Ilaf lärt sig på egen hand genom att lyssna och härma. Familjecentralen blev en fast punkt i hennes vardagsliv.
- Jag var ju mammaledig första tiden och kunde inte gå i skolan. Men på öppna förskolan kunde jag öva mig i att prata svenska. Där lärde jag mig alfabetet också, så när jag sedan började skolan kunde jag redan läsa och skriva, säger hon.
Det svenska familjehemmet har betytt mycket för hennes språkutveckling. Dit flyttade Ilaf sex månader efter ankomsten till Sverige. Att bo hemma hos släktingen var inte hållbart i längden.
- Vi var sju personer i en trea, säger hon.
Det var socialsekreteraren som föreslog familjehem, hos en kvinna med egna barn. Ilaf erkänner att hon inte var helt förtjust i tanken.
- Jag trodde att jag skulle behöva bo långt borta från min släkting. Och jag var rädd för att den där kvinnan inte skulle förstå mig och att hennes barn inte skulle vilja prata med mig.
Ilaf skrattar generat när hon säger så om Pia, kvinnan som har öppnat sitt hem för henne och en tjej till som behöver tryggt boende i familjehem. Av Pia har Ilaf lärt sig det mesta om hur svenskar lever och tänker, som att kvinnor ska kunna försörja sig själva, ta körkort och idrotta och träna om de vill.
- Kvinnor har bättre rättigheter här, de bestämmer över sig själva och kan gå i skolan - nej, SKA gå i skolan, rättar Ilaf sig själv.
Vad var det första du tyckte kändes annorlunda när du kom till Sverige?
- Att kvinnor gick i knäkorta klänningar och gick ensamma ute.
Under skoldagarna är dottern Sara på dagis. När de kommer hem väntar läxor och hushållssysslor. Ilaf tar sig gärna an städningen i familjehemmet och ibland lagar hon gemensam kvällsmat, något som Pia uppskattar när hon kommer hem från jobbet. Samtalet över middagsbordet betyder mycket.
Sedan Ilaf flydde har hon inte haft någon kontakt med sina föräldrar och hon sörjer det.
Vem pratar du med när du behöver stöd av en vuxen?
- Mauzar. Han är lite som en pappa, sköter min ekonomi, hjälper mig och ger mig goda råd och följer med på utvecklingssamtal i skolan. Men det är Pia jag vänder mig till om jag behöver prata med en kvinna. Hon har varit ett stort stöd, säger hon med tacksamhet i rösten.
Men det finns en till som står henne nära: Omar, pojkvännen som är pappa till lilla Sara, som nu tillbringar varje ledig stund med Ilaf och dottern. Men att bo ihop som en familj får de vänta med tills de blir lite äldre.
Vad tror du om din framtid?
- Jag vill först läsa in tillräckligt många ämnen för att fortsätta på gymnasiet, kanske samhällsprogrammet. Och sen? Jo. . . jag skulle vilja bli polis!
FAKTA
Det är kommunerna som ansvarar för mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Ett nyanlänt barn som söker asyl anvisas omedelbart till en kommun som blir skyldig att ordna lämpligt boende, god man, skolundervisning och introduktion i det svenska samhället.
1. Hvb-hem
Hem för vård eller boende, hvb, är den vanligaste placeringen för nyanlända ensamkommande unga. Boendet är bemannat med personal och verksamheten ska anpassas efter barnens individuella behov och förutsättningar. En föreståndare ansvarar för att vistelsen upplevs som meningsfull och att barnet får den omvårdnad, stöd och fostran som behövs. Kommunen har ansvaret för hvb-hem vare sig de är privata eller kommunala, stora eller små.
2. Familjehem
Yngre barn eller ungdomar som har särskilda behov kan behöva bo i familjehem. Privatpersoner som har tid, tålamod, värme och engagemang kan visa barnet vägen in i det svenska samhället genom att bli familjehem mot viss erättning. Kommunen godkänner familjehem först efter prövning och ger också handledning.
3. God man
När barn kommer hit utan egna vårdnadstagare utses en god man med skyldigheter att bestämma i alla frågor som rör barnets angelägenheter, personliga såväl som ekonomiska och rättsliga. Den gode mannen ska se till att barnets första tid i Sverige blir bra. Uppdraget upphör när barnet blir myndigt eller får uppehållstillstånd.
4. Särskilt förordnad vårdnadshavare
När ensamkommande barn beviljas uppehållstillstånd ska en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare utses till barnet. Uppdraget är ungefär detsamma som för god man, alltså se till att barnet får omvårdnad, trygghet och god fostran. Med stigande ålder hos barnet ska vårdnadshavaren dock ta större hänsyn till barnets egna önskemål och synpunkter.