KD gör succé dags att släppa SD fixeringen - KULTURDEBATT | Att SD växer för att ingen vill prata med dem är ett påstående som ofta hörs i debatten, inte minst nu apropå den så kallade samtalsaktivismen. Men premissen stämmer inte, menar Johan Wirfält, debattchef på Kulturhuset Stadsteatern.
Det här är en idé- & kulturdebattsartikel publicerad av SvD:s kulturredaktion. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Om du har synpunkter eller vill delta i debatten kan du mejla kulturdebatt@svd. se
Det hävdas titt som tätt att Sverigedemokraterna växer eftersom ingen vill prata med dem. Bland annat Elsa Westerstad är inne på detta i en replik till Elina Pahnke, apropå SvD:s samtalsserie om den polariserade debatten.
Men att SD växer eller att ingen vill prata med dem är fel.
Uppenbarligen vill många numera prata med sverigedemokrater, även inom det politiska, kulturella och mediala etablissemanget. Jag ska återkomma till det. Först bara, ett konstaterande: De senaste tre åren har stödet för Jimmie Åkessons parti legat still.
Enligt SCB:s partisympatiundersökning nådde Sverigedemokraterna en opinionspeak på 19,9 procent i november 2015. Därefter minskade stödet för partiet hastigt med ett par procentenheter, för att snart plana ut. Sedan våren 2016 har SD i princip pendlat kring 17,5 procent, den nivå som också blev valresultatet.
Så, vad hände under tiden?
Kort sammanfattning: I september 2015 var det flyktingkris och statsministern höll tal på Medborgarplatsen om att hålla gränserna öppna, i slutet av november gjorde han motsatsen. Stefan Löfven kallade till presskonferens, krävde andrum och en asyllagstiftning snabbanpassad till EU:s lägstanivå. En tårögd Åsa Romson flankerade - signalen nådde fram.
På kort tid minskade antalet asylsökande drastiskt, och tittar vi i SCB:s mätningar visar sig dessutom något annat. Perioden från november 2015 till maj 2016 sammanfaller för SD ganska exakt med ett par procentenheters tapp och därefter utplanat väljarstöd.
Vilket för oss till debatten om vem som talar med vem, och hur. Med hänvisning till bland annat föreläsaren Navid Modiris poddar och dramatikern Stina Oscarsons intervjuserie här i SvD, menar Elina Pahnke i sin i och för sig tänkvärda Sydsvenskan-artikel att mysiga samtal med extremister har blivit ett karriärdrag - "en konsekvens av att rasisterna har större politiskt stöd". Oavsett om man betraktar SD som rasister eller inte, finns alltså ett problem med det resonemanget: Sverigedemokraterna har inte större politiskt stöd.
Att Jimmie Åkessons linje i invandringsfrågan har normaliserats i den bredare samhällsdebatten är givetvis korrekt. Men det är en annan sak, och rimligen först och främst en följd av att Sveriges största parti Socialdemokraterna gjort en 180-graderssväng på området och numera tycker ungefär som Jimmie Åkesson.
Eftersom en stor del av det parlamentariska fältet hakat på, har också den kraftpunkt som SD det senaste decenniet hämtat sin politiska energi ur neutraliserats.
Ur det perspektivet tar diskussionen om vem som samtalar med vem lätt formen av seminarieövning.
Sådana kan nu vara nog så intressanta. Precis som alltid finns det även våren 2019 politiska opinioner som är underrepresenterade i mediernas mittfåra, och som väldigt gärna vill in där. Poängen är att den omtalade åsiktskorridorens avgränsningar just nu har ganska lite med Sverigedemokraterna att göra.
Den opinion som idag tydligast kämpar för mainstreamstatus är inte den invandringskritiska - det är den värdekonservativa. Självklart finns viss överlappning dem emellan. Men det är ett felslut att tro att alla som tidigare ville ha stramare migrationspolitik nu också längtar efter mer traditionella könsroller, mindre normkritik i public service, och så vidare. Framför allt är det fel att förutsätta att de här väljarna skulle vända sig till Sverigedemokraterna, fortfarande det mest socialt stigmatiserade parti vårt land skådat. Konservativa människor gillar generellt sett inte populister. Dessutom finns ju sedan länge mer trovärdiga alternativ. Ebba Busch Thor har uppenbarligen förstått detta - och i det politiska spänningsfältet hittar vi också en stor del av förklaringen till KD:s succé de senaste nio månaderna.
En uppmaning därför, till alla samtalsaktivister därute: Släpp gamla käpphästar som redan är avgjorda politiskt, ägna en timme då och då åt att tänka på något annat än Sverigedemokraterna.
Det kan också vara ett karriärdrag.
Debattchef på Kulturhuset Stadsteatern.
Tf