Ovärdigt schackrande med rättigheter från höger - Nu kan man se ett mer jämbördigt kålsuperi. Även borgerliga politiker verkar benägna att villkora sitt försvar för de klassiska friheterna.
Om den svenska högern under efterkrigstiden kan berömma sig för något så är det dess obekvämt envetna försvar av individuella fri- och rättigheter. Det har framför allt varit Moderaterna som krävt domstolsprövning av lagar och grundlagsskydd för äganderätt och föreningsfrihet, också när sådana åsikter varit grundligt omoderna.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Jag tror inte att det är en elak karikatyr att säga att vänsterns inställning traditionellt varit mer ändamålsbetonad. Åtminstone fram till nyligen skulle nog de flesta demokratiska socialister utan omsvep ha erkänt att medborgerliga rättigheter syftar till att åstadkomma önskvärda resultat på samhällsnivå. Om de inte fyller detta syfte har de litet eller inget egenvärde.
"Den enskildes frihet måste begränsas för att garantera friheten åt den stora massan!" som den osentimentale redaktör Fläderbaum tillrättavisar idealisten Valter Sträng i Vilhelm Mobergs "Soldat med brutet gevär" från 1944.
Nu kan man dock se ett mer jämbördigt kålsuperi. Även borgerliga politiker verkar benägna att villkora sitt engagemang för de klassiska friheterna med om de leder till önskade utfall eller ej. Jag tänker bland annat på moderata Staffanstorps slöjförbud, samt på förslaget om etableringsstopp för konfessionella friskolor i januari-överenskommelsen.
Jag tror att detta helt enkelt beror på att högern till sist har lärt sig att spela det politiska spelet lika tufft som vänstern alltid har gjort. Att värna om riktiga principer även om de leder till dåliga resultat i det enskilda fallet är en ridderlig men opraktisk hållning.
För jag har så klart inga svårigheter att tro att utfallet av att hålla hårt på till exempel religionsfriheten - rätten att klä sina barn som man vill och uppfostra dem i sin tro - inte alltid är bra. Naturligtvis kan det leda till försvårad integration, för att ta en av de minst allvarliga möjliga följderna.
Men schackrandet med rättigheter utifrån vad som för tillfället är sakpolitiskt gynnsamt är likafullt ovärdigt. Poängen med fri- och rättigheter är att vissa saker ska vara lyfta över dagspolitikens överväganden.
Först som sist är dock dagens tafsande på rättighetskatalogen i grundlagen skörden av en draksådd som huvudsakligen såtts av vänstern. Den klassiska definitionen av mänskliga rättigheter har sedan 1700-talet framför allt tagit sikte på sådana rättigheter som staten kan respektera genom att helt enkelt inte lägga sig i.
Ett exempel är yttrandefriheten. Sedan ungefär 30 år har begreppet i stor utsträckning och främst på initiativ från vänster omtolkats till att i stället kräva statens inblandning. "Mänskliga rättigheter" avser numera på svensk politisk slentrianprosa oftast sådana saker som rätt till asyl, rätt till bostad, rätt till sjukvård, rätt till LSS eller rätt till utbildning.
Dessa målsättningar kan vara nog så berättigade i ett värdigt samhälle, men de är av ett kvalitativt annat slag än de rättigheter som kan förverkligas med ett pennstreck och som bygger på varje människas ägande av sig själv. Om syftet med att förskjuta definitionen av mänskliga rättigheter varit att urholka själva föreställningen om mer eller mindre absoluta individuella rättigheter som ju är ett hinder för majoritetsdemokratin kan man låta vara osagt. En sådan relativisering verkar i varje fall ha varit effekten.
Man skulle önska att vi kunde börja i rätt ände. Det finns ingen absolut rätt att få bo i Sverige, eller att försörjas av skattemedel. Men de som faktiskt bor här har rättigheter som vi inte ska köpslå med.
Daniel Bergström är tingsfiskal och frilansskribent. daniel. bergstroem@gmail. com
Tf