Påven väcker en längtan efter moraliskt ledarskap - Påven är punkare, utropade entusiastiskt vänstersajten Politism för tre år sedan. Det var efter Franciskus kritik av finansiell spekulation och ekonomiska klyftor. Sedan jublade man över att påven utsågs till "årets person" 2013 av tidningen Time, och hyllningarna har fortsatt. Påven anses vara "bättre än Miljöpartiet på klimat" och man finner det "oerhört njutbart" när han "langar fakta" om ekonomisk ojämlikhet på Twitter.
Ja, katolska kyrkans store patriark prisas alltså gång på gång av en sajt som beskriver sig som "feministisk" och "maktkritisk". Vad har hänt? Är det en vänsterradikal punkpåve som i dagarna besöker Sverige?
I själva verket är det svårt att placera Franciskus politiskt, påpekar journalisten Kristina Kappelin i sin aktuella bok "Påven som kom ner på jorden". Att påven, liksom Jesus, tar de svagas och fattigas parti beskrivs som ett teologiskt snarare än politiskt val.
Säkert är dock att påven åtnjuter särskilt stöd hos den politiska vänstern och i den sekulariserade världen. Inte minst i Sverige; har någon annan påve i modern tid väckt sådan entusiasm här? Politism är bara ett exempel. Även i Kappelins bok gränsar tonen emellanåt till hänförd beundran.
Det är lätt att göra sig lustig över vänsterns (o)heliga påveallians, för Franciskus ansluter sig i stort till katolska kyrkans djupt konservativa linje: mot abort, samkönade äktenskap och kvinnliga präster. Häromveckan gjorde han ett hätskt utspel mot franska skolböcker, som han ansåg var "ideologiskt koloniserade" av genusteori. Påven menade vidare att det pågår "ett globalt krig som förstör äktenskapet". Han var upprörd efter att ha fått höra ett en tioårig pojke hade sagt att han skulle vilja bli en flicka, vilket enligt pojkens pappa var "skolans fel".
Händelsen har skapat stor debatt i Frankrike och delvis medfört en ny syn på påven, inte minst inom vänstern. "Vilken överraskning, påven är… katolik", påpekade sarkastiskt journalisten och författaren Gérard Leclerc i tidningen Le Figaro. Han menade att föreställningen om den progressive Franciskus är en myt som ligger långt ifrån den verkliga personen, och att han i själva verket har en rigid syn i många trosfrågor och talar mer om djävulen än andra moderna påvar.
Och ändå: påve Franciskus har trots allt öppnat för förnyelse i ett antal frågor. Och med nära 1,3 miljarder katoliker i världen är det stort. Han har kritiserat manschauvinism och vill ge kvinnor en viktigare roll i katolska kyrkan (men alltså inte som präster). I en tid av ökande polarisering och spänningar predikar han förståelse och försoning mellan världens religioner. Han har engagerat sig starkt i flyktingarnas situation och uppmuntrat alla att se dem som människor snarare än siffror. Hans första resa som påve gick till den lilla ön Lampedusa utanför Sicilien, där han höll en mässa för alla de tusentals människor som drunknat i havet under sin flykt mot Europa. Detta har betytt mycket för Italiens agerande i flyktingfrågan.
Medan andra ledare tycks alltmer besatta och begränsade av sina territorier och landsgränser, talar Franciskus om solidaritet med hela mänskligheten. (Vilket, om man ska vara noga, förstås är lättare för någon som saknar ansvar för både välfärdssystem och ekonomisk politik. )
Men jag tror att den sekulariserade världens beundran för påven inte bara handlar om honom själv, utan minst lika mycket om en bristvara på jorden, nämligen det moraliska ledarskapet. En önskan att vägledas av moral, snarare än snäva egenintressen.
Påven är varken punkare eller fläckfri förebild, men han påminner om behovet av att återuppfinna ett ledarskap som siktar mot större syften än egen vinning.
För visst pågår en rovdrift på människor i det globala, kapitalistiska systemet, där fattiga på många håll utnyttjas hänsynslöst som arbetskraft och barn blir handelsvaror i en brutal sexindustri.
Samtidigt kan stora, globala företag undkomma att bidra till det gemensamma genom skatt. Banker som misslyckas blir räddade av skattebetalare - medan deras toppchefer fortsätter att ta ut hisnande löner.
Gång på gång uppdagas hur människor utnyttjar maktpositioner för att vinna egna fördelar. Det är djupt demoraliserande.
Ett samhälle kan klara sig utan religion, men aldrig utan högre värden än de materiella.