Rätten att ta farväl - Söker man på uttrycket "ett nej ska vara ett nej" i svenska medier finner man att det i huvudsak används i två politiska frågor: om våldtäkt, och om papperslösa.
Vi återkommer till det. Först, tänk på något skört och sällsamt: Tänk på stunden då du senast tog farväl av någon du sannolikt aldrig skulle träffa igen. Tänk att du berövas den stunden. Ritsch, ut ur ditt bröst.
Varje dag - i genomsnitt - sker en dold avvisning i Sverige. Det kallas så när polisen och Kriminalvården dyker upp hos en person med utvisningsbeslut som utan förvarning förs ut ur landet.
Avvisningarna sker i hemlighet. Man hinner vanligen inte säga hejdå till vänner eller familj, kontakta de som (i bästa fall) väntar i hemlandet eller prata med ett juridiskt ombud för att åberopa verkställighetshinder eller nya asylskäl. I veckan avslöjade Ekot att inte heller Migrationsverket, den myndighet som ska kontrollera att det går schysst till, informeras. Kriminalvården har medvetet undanhållit uppgifter om när avvisningarna ska ske, bland annat för att undvika "intresse från medier". Detta trots att det är just dessa resor, med risk för våldsamheter, som bör övervakas. Situationen är extremt utsatt. Personalen får bland annat använda hand- och fotfängsel och spotthuva.
Det är oklart varför de dolda avvisningarna ökar, kanske finns goda skäl, men att kontrollen uteblivit borde uppröra alla med rättskänsla. Ändå har det inte väckt mycket debatt.
Den lama reaktionen är ännu ett tecken på att synen på asylsökande och papperslösa är i fritt fall. Ingen vet var botten är, möjligen kommer svaret från Sverigedemokraterna så småningom i utbyte mot regeringsmakten. En enda större debatt har vi haft denna höst om de allt svårare villkoren för gruppen: den debatt om organtransplantationer som följde då 29-årige Ahmad dog när han inte fick ett nytt hjärta. Här skönjs ett skifte: Det handlar inte längre om rättskänsla, bara de fall berör som talar till direkt till vår barmhärtighet, den sista säkerhetsventilen.
Det som hänt är att den politiska debatten i allt bredare lager slutat att behandla papperslösa som rättighetsbärande individer. Om staten vill uppnå ett mål - och staten vill uppnå målet att utvisa så många som möjligt - så ställer vi inte de frågor vi brukar ställa i andra fall: Är det proportionerligt? Finns det mildare sätt?
Spårar man det skiftet i debatten, så sker det ungefär samtidigt som de stora partierna började låta som om papperslösa våldförde sig på Moder Svea. Uttrycket "ett nej ska vara ett nej" flyttar över från samtyckesdebatten när Moderaterna lanserar sin nya, hårda "integrationspolitik" 2015, och det plockas snart upp av Stefan Löfven i saluföringen av en upptrappad jakt på papperslösa. Uttrycket speglar en värdeförskjutning, en svartvit syn på asylsökande som etableras i allt vidare kretsar. Ja eller nej. Allt eller inget.
Här cementeras en dockskåpsfantasi om ett land där det inte ska finnas några människor i gråzonen, inga gömda, inga som fått avslag men inte kan skickas hem, inga svåra fall att leva sig in i eller ta hänsyn till. På ledarsidor förs rent naturrättsflummiga resonemang om att mänskliga rättigheter minsann inte "finns", utan alla rättigheter är sprungna ur medborgarskapet. Som om rättigheter inte vore en fråga om politiska beslut. Som om ansvaret inte vore vårt. Så avförs den akuta, svåra diskussionen om vilka rättigheter vi måste garantera de som fått avslag.
När terrordådet på Drottninggatan inträffar den 7 april 2017 är stigen redan upptrampad.
"Om man inte får vara i Sverige ska man avvisas. Om det hade fungerat som det ska hade 39-åringen inte varit på Drottninggatan i fredags", twittrar Anna Kinberg Batra. "Om man får avslag måste man åka hem", upprepar statsministern. Nu, om inte tidigare, sker i Sverige den "säkerhetifiering" av migrationsfrågan som redan skett i andra länder: sammansmältningen av jakt på papperslösa, terrorbekämpning och kamp mot organiserad brottslighet. Återigen, hade vi fortfarande sett papperslösa som rättighetsbärare hade vi frågat: Är det verkligen rimligt att tala om en hel grupp som potentiella terrorister?
För att undvika missförstånd: Detta är inte en text mot reglerad invandring. Det kan vara ett legitimt mål att få fler att återvända och att vilja motarbeta ett skuggsamhälle. Problemet är att debatten nu förs som om detta får ske till vilket pris som helst.
Det ironiska är att det ofta är de politiker och opinionsbildare som skrikit högst om "realism" som nu fabulerar fram en värld där papperslösa upphört att existera. Det är de som understrukit behovet av att se målkonflikter i migrationspolitiken som nu vägrar att redogöra för den ena sidan i sin egen kalkyl: de mänskliga kostnaderna för en hård migrationspolitik med "tydliga incitament att lämna landet". Frågan som kräver svar är: Exakt hur illa ska staten få behandla en människa för att uppnå era mål? Det vore intressant att få ett annat svar än halmdockor om att det är den här vägen eller fri invandring.
I ett öppet land som Sverige kommer det att finnas gömda, och det kommer att finnas asylsökande som får avslag.
Så låt oss tänka på stunden då vi tar farväl av varandra. Hur vill vi i Sverige bli ihågkomna?
***
Avslutningsvis vill jag tipsa om att HD:s fotopristagare Alexander Mahmouds bilder nu ställs ut på Landskrona museum. Till hans mest berörande reportage hör berättelsen om Iryna, den papperslösa kvinnan som förlorade ett ben i terrorattacken på Drottninggatan.