Skotten i Idomeni - Det var krig här igår, säger min vän Ronbir. Vattenkanoner och pansarvagnar.
Barn som grät när arméns tårgas trängde in i deras ögon.
Vinden blåste åt deras håll. Det märkte både soldaterna och dem vars kroppar de siktade på.
Läkare utan gränser var där i Idomeni. De slutade aldrig att arbeta och min vän hjälpte till att bära dit de sårade. Också hans ögon vattnades.
Han har varit där länge nu, åkte ensam ner till detta limbo, som aktivist och volontär. Han vill åka hem men det blir bara värre så han stannar. Stannar tillsammans med de som inte har något val.
Gränspoliserna är mer förbannade nu. De bombar de redan bombade, säger min vän.
Varje dag försöker människorna att fly på nytt.
Igår lyckades några att ta sig över gränsen men blev beskjutna med gummikulor.
Att bli skjuten är ett högt pris att betala för att fly från ett krig.
Idomeni, detta gränsland. Fyllt av människor som trodde på Europa, men som kom för sent.
Som inte hade råd att bli hitsmugglade i tid.
Här har flyktingarna bott sedan Makedonien stängde gränsen mot Grekland.
Här får kvinnorna missfall och barnen citronvatten när de skriker.
Det vackra, säger min vän, är att folket aldrig slutar protestera.