Stark arbetsmarknad. Men svag jobbpolitik. - Inte nog med att sommarjobben är ovanligt många i år. På tisdagen kom siffror som visar att hela den svenska arbetsmarknaden är urstark. Ändå ser regeringen inte ut att ens komma i närheten av sina uppsatta mål.
Så tydliggörs att det inte är arbetsmarknaden utan de politiska målen som är i störst behov av förändring.
Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg förklarar på en pressträff att prognosen för antalet nya jobb 2017 och 2018 skrivs upp från 100 000 till 149 000.
Samtidigt väntas arbetslösheten minska från 7,0 till 6,6 procent i år för att sedan öka något under 2018. 40 procent av de privata arbetsgivarna väntas då ha arbetskraftsbrist, vilket bidrar till att bromsa jobbtillväxten.
För regeringen finns det mer att glädjas åt i statistiken än enbart det faktum att jobben blir fler. Integrationen på arbetsmarknaden ser till exempel ut att förbättras när åtta av tio nya jobb nu går till utrikesfödda. Och de enkla jobb som efterlysts från flera håll ser delvis ut att växa fram utan särskilda politiska initiativ. I takt med att arbetskraftsbristen tilltar tror Arbetsförmedlingen på en ökad efterfrågan på personal som ger stöd och hjälp till exempelvis legitimerade yrkesgrupper.
För Arbetsförmedlingens del råder det ingen tvekan om var de största utmaningarna ligger framöver. Fokus måste riktas mot att förbättra matchningen och ge ökat stöd till nyanlända och långtidsarbetslösa, konstaterade Sjöberg. På givna grunder: hela 75 procent av dem som är inskrivna som arbetslösa räknas idag till utsatta grupper på arbetsmarknaden.
Sjöberg talade bland annat om att få upp andelen nyanlända som går till reguljär utbildning. Den ambitionen är förstås inte fel i sig, men det gäller också att förbättra valideringen av kompetens. Som Svenskt Näringslivs Tobias Krantz och Unionens Martin Linder framhåller på DN Debatt (13/6) tvingas yrkesverksamma alltjämt ofta att sitta i skolbänken för att lära sig sådant som de egentligen redan behärskar.
Varje sådant fall bör betraktas som slöseri med kompetens och samhällsresurser. Med tilltagande brist på arbetskraft blir det särskilt viktigt att ta tillvara de kunskaper och förmågor som faktiskt finns.
Regeringen måste ta tag i valideringsfrågan och därtill vässa andra delar av sin jobbpolitik. Visst ser arbetsmarknadsutsikterna väldigt ljusa ut, men i hög grad beror det på ekonomiskt goda tider. Konjunkturen är stekhet och därtill eldas det på med en expansiv finanspolitik, vilket Finanspolitiska rådet kritiserade häromveckan.
"Med hänsyn till konjunkturläget och överskottsmålet borde finanspolitiken vara betydligt mer åtstramande", konstaterade rådet i sin rapport i maj.
Enligt gängse principer borde regeringen spara i goda tider för att kunna stimulera ekonomin när konjunkturen vänder. Förklaringen till att så inte sker är möjligen det överordnade målet för regeringens politik. Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020, förklarar statsminister Stefan Löfven (S) trosvisst. Ytterst få andra bedömare tror att det är möjligt.
Finanspolitiska rådet uppmanar regeringen att omformulera sitt arbetslöshetsmål så att det istället fokuserar på enskilda grupper som asylinvandrare, unga lågutbildade och långtidsarbetslösa. Den nya statistiken från arbetsförmedlingen påminner om varför detta vore en god idé.
När tre fjärdedelar av de arbetslösa tillhör utsatta grupper på arbetsmarknaden handlar det politiska uppdraget inte främst om att skapa fler jobb i största allmänhet.
Regeringens facit är uselt när det gäller satsningar för att hjälpa dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Och till råga på allt vill regeringen försämra villkoren för de arbetsgivare som är bäst på integration och skapar flest nya jobb - små och medelstora företag missgynnas av den planerade ändringen av 3:12-reglerna.
Arbetsförmedlingens nya siffror är ett styrkebesked för svensk arbetsmarknad. Men som helhet framstår regeringens jobbpolitik ändå som fortsatt svag.