Textraderna om svenskar svider även 70 år senare - Tyskland fortsätter att bearbeta sitt krigstrauma. Men även Sverige kan ägna sig åt självrannsakan; den "neutrala" anpassliga enklaven mitt i sönderfallet som på säkert avstånd dömde och fördömde.
Första numret för året av tyska Der Spiegels specialutgåva Geschichte, historia, handlar om efterkrigstiden - åren 1945-49 i ett ockuperat Tyskland i ruiner: "Den absolut värsta tiden" som det heter i en av rubrikerna; så var det, för större delen av den befolkning som överlevt, så långt.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Här skildras eländet, i ord och bild. Hungrande barn, förstörda städer, flyktingar, hemvändande krigsfångar. Om sådant som "Die Mörder sind unter uns!" Mördarna finns mitt ibland oss - en spelfilm om naziförbrytelser, som kom redan -46. Ockupationssoldater och tuggummi, början till nystart, ett land som delas i två.
Utförligt, nyanserat, mest sorgesamt.
Bland de korta vittnesmål från tiden som finns utströdda i det 138-sidiga häftet finns flera Peter Weiss-citat - ur hans Tysklandsreportage från sommaren -47. Han hade då levt i Sverige i åtta år, och rest ned till resterna av sitt barndomsland, på uppdrag av Stockholms-Tidningen. "Allt talar symbolernas starka språk. Varje tysk är en symbol för nedgången, förfallet, sitt lands hopplöshet" som han skriver om ett halvraserat hus och dess invånare.
Weiss prosalyriska "De besegrade", som kom ut året efter, är den mest drabbande vittnesskildring jag läst om denna tid. Också där: ruinfält, människospillror, barn i kö till soppkök med en plåtburk i handen, slitna mödrar som bor i fuktiga källare med sina små, brutna soldater, som förlorat så mycket mer än bara kriget. Weiss blick har förmågan att urskilja, tonen är sansad - och fylld av medkänsla för de nödställda.
I ett avsnitt i "De besegrade" skriver Weiss klarsynt att det inte bara är dom som förlorat. Utan vi alla. Människan. De största förlorarna är rentav "kören som på sin lilla ö av konstgjord säkerhet dömer och fördömer, som inte vet vad som har skett, inte vet vad som sker. "
Vad annat än den svenska opinionen, den "neutrala", anpassliga enklaven mitt i sönderfallet, kan Weiss haft i åtanke? Raderna kan lämpa sig för självrannsakan från vårt håll ännu, 70 år efter att de skrevs. (Är tillämpliga även i andra sammanhang. Också i våra dagar. ).
En av de texter jag fastnar för i Spiegel Geschichte är intervjun med psykoterapeuten Christa Müller - som forskat och skrivit om dem som var barn under efterkrigsåren; de som nu är gamla, de som ännu kan minnas tiden. De flesta av dem har tigit. Ingen har varit så intresserad att höra: dessa år brukar ses som en mellanperiod, en transportsträcka. Då de ännu var små fick de ju också höra att "ni har det bra, ingen anledning att klaga, nu är det fred". Många av dem saknar självinlevelse, kontakt med känslor. Och: kan sakna förståelse för omgivningens "banala" problem; själva har de ju klarat betydligt värre rädslor, smärtor, förluster.
Tyskarna måste tala ut också om de svåra efterkrigsåren, menar Müller. De är efterkrigstraumatiserade.