Don Quijote på Aftonbladet - Som en debattens Don Quijote vevar Jan Guillou friskt mot om inte väderkvarnar, så åtminstone halmdockor. Liberala ledarskribenter som förespråkar Nato-medlemskap ägnar sig, enligt Guillou, åt "vettlösa krigsspekulationer" i syfte att knyta Sveriges "självständiga utrikespolitik" närmare USA:s "krigspolitik" (AB 29/5). Det vore allvarligt om han hade rätt, och därför är det rimligt att syna Guillous argument närmare i sömmarna.
Att Sverige företräder en särskilt självständig utrikespolitik är fel i sak. I utrikespolitiken talar EU med en röst, och vår utrikespolitik är därför i mycket ett resultat av förhandlingar med 27 andra länder. Invändningen att Nato-medlemskap skulle innebära att Sverige automatiskt ansluter till USA:s "krigspolitik" är även den osann: Den fränaste kritiken mot USA:s invasion av Irak kom från Natoländerna Tyskland och Frankrike. Varför skulle just Sverige förvandlas till en utrikespolitisk nickedocka så snart ansökan om medlemskap är inlämnad?
Jan Guillou tillskriver oss liberala ledarskribenter analysen att utan svenskt Nato-medlemskap skulle landet "obönhörligen" anfallas av Ryssland. Ingen källa anges i artikeln, vilket sannolikt beror på att ingen ledarsida har förfäktat idén att ett separat ryskt anfall mot Sverige är oundvikligt (eller ens särskilt sannolikt).
Den retoriska figur som Guillou använder sig av kallas för halmdocka, och går ut på att tillskriva sin motståndare absurda argument och sedan bestrida dem, snarare än att bemöta det som motståndaren verkligen sagt. Det är naturligtvis lättare att svara på argument man själv fabulerat ihop, men är inte intellektuellt hederligt.
Därför är det upplyftande att Guillou senare i artikeln faktiskt bemöter ett argument som Natoförespråkarna använder; ett svenskt medlemskap är centralt för alliansens förmåga att försvara Baltikum mot framtida rysk aggression, eftersom den som kontrollerar Gotland också kan kontrollera Östersjöns luftrum. Eller som regeringens utredare, den före detta Moskvaambassadören Tomas Bertelman, konstaterade hösten 2014: "Det mesta talar för att militärgeografi, teknik och styrkeförhållanden gör att delar av Sverige kommer att beröras i en konflikt, vare sig vi vill eller inte".
Här spelar Guillou ut det han anser vara sitt trumfkort, och hävdar att Natoförespråkarna har "en logisk lucka stor som en elefant"; om de baltiska staterna löper risk att anfallas trots Nato-medlemskap, faller argumentet för att Sverige ska gå med. Men snarare än att blotta en svaghet i ja-sidans argumentation blottar detta Guillous bristande kunskaper.
För vari består hotet mot baltstaterna? Svaret är en kombination av ryska imperiedrömmar och militärgeografi. Ett av de viktigaste utrikespolitiska målen för Kreml är att återupprätta inflytandet över de före detta satellitstaterna. Efter Georgien och annekteringen av Krim står det klart att Putin har en låg tröskel för att använda militära medel i syfte att uppnå sina politiska mål. Och Baltikum är svårt att försvara. Inträngt mellan Ryssland och Kaliningrad skulle flygvapnet inte hinna komma upp i luften innan det slogs ut.
För Ryssland skulle en framgångsrik annektering av delar av Baltikum vara en historisk seger - ett dråpslag mot Natos hjärta. En försvarsallians som inte förmår försvara sina medlemmar har nämligen inte längre något existensberättigande.
Att Sverige, och därmed Gotland, inte är medlem i alliansen betyder att det idag finns en osäkerhet kring om Nato kan få in förstärkningar i tid - eller om ett överraskningsanfall skulle ha chans lyckas. Därmed är det strategiskt viktigt för Ryssland att se till att Sverige fortsätter att stå utanför. Att den ryske utrikesministern Sergej Lavrov hotade med att Ryssland kommer att agera militärt om Sverige ansöker om Nato-medlemskap i en intervju med DN (28/4), är därför en del i samma mönster som upptrappade luftrumskränkningar och simulerade anfall mot Stockholm.
Det är inte liberala ledarsidor som har ideologiska skygglappar i fråga om Nato. Det är Aftonbladet och Jan Guillou, vars antiamerikanism gjort honom blind för det senaste decenniets förändringar i Ryssland. Enda sättet att skapa långsiktig stabilitet i Östersjöområdet är att Sverige går med i Nato. Först då blir en rysk aggression mot grannländerna alltför kostsam för att det ens ska vara värt att försöka.