Kommer aldrig få se någon som Zlatan igen - Under min livstid kommer jag aldrig få se en svensk spelare som Zlatan Ibrahimovic igen.
Närapå en sakral tystnad spreds i rummet efter de i granit huggna orden.
- Sveriges sista match i EM kommer att bli min sista för Sverige.
Sa Zlatan Ibrahimovic.
Och alla glömde bort att det väntar en avgörande EM-match mot Belgien. Istället började det snurra saker i min hjärna som: tio avgörande insatser i landslaget, första landskampen i Tipshallen, betydelsen för ett land och ett landslag …
Gamla tider, nutid, nya tider. Samma strider. Andra strider. Vi har väntat på beskedet länge, men när det väl kom kändes det smått overkligt. Ett landslag utan Zlatan Ibrahimovic?
Innan vi åkte ut och lyssnade till lagkaptenens tal satt jag och kollega Lindstrand och babblade Zlatanminnen över en bättre fisksoppa på Le Café de Turin. Ingen av oss visste att vi några timmar senare skulle få höra de historiska orden som är början på slutet för en fantastisk landslagssaga. En saga med många olika bottnar.
Janusansikte. Dualism. Zlatan Ibrahimovic.
Mellan tuggorna kom bland annat invigningen av Zlatan Court upp, och hur stoltheten lyste i ögonen på Rosengårdsborna. Främst kidsens. De har alltid förstått sin Zlatan på ett annat vis än vi vuxna har.
Själv kom jag ihåg en rätt oansenlig grej där Zlatan för några år sedan stod på ett flak och tackade för att han fått en minnesplatta utanför Malmö stadion. Det osynliga bandet till de unga killarna och tjejerna gick att ta på.
Och när han tog emot sin nionde guldboll, i samma veva som Sverigedemokraterna fick 13 procent av rösterna, gjorde Zlatan Ibrahimovic ett sällsynt undantag och kommenterade det politiska läget i Aftonbladet.
- Jag tror att det är okunskap. Det är folk som röstar i nuläget och som jag tror är helt okunniga. För om man sätter sig in i saker lite mer och ser hela bilden, då förstår man mer vad man röstar på. Så jag tror att det är en okunnighet.
Det betyder inte att det funnits en annan sida av Zlatan Ibrahimovic.
Vid bordet pratade vi om en match i superettan mot Ljungskile. En nervös ung högerback i Ljungskile tappade bollen när han skulle kasta inkast, varpå han fick en klapp på axeln av MFF:s 18-årie supertalang. I samma match hann Zlatan även med att svina ner en annan LSK-stackare.
Och all sörja kring synen på, och förminskningen, av damfotbollen.
Briljans, begåvning, härskarteknik. Janusansikte. Dualism. Men det säger sig också självt att sådana personer aldrig blir ointressanta.
Det kommer inte ske, men jag kan älska tanken. Det hade blivit den ultimata symbolen för vad Sverige är för sorts land i dag: att 2000-talets mest kände svensk, med rötter i Kroatien och det muslimska Bosnien, burit den blågula flaggan under OS-invigningen i Rio.
Var och en av oss kan räkna upp de gånger Zlatan Ibrahimovic lett och burit landslaget. Öppningsmålet mot Grekland i EM 2008, senaste EM-kvalet med efterföljande Danmarkshow …
Eller då han klivit fram när det behövts. Då det känts hopplöst och sett som mest mörkt ut. Vinkelraketen i nättaket i Budapest, klacken mot Italien …
Lägg därtill några miljarder titlar och guldbollar.
Mot Belgien kan Zlatan Ibrahimovic dessutom bli historisk genom att bli först med att göra mål i fyra raka EM-slutspel. Om det sedan räcker någonstans återstår att se.
Han har hittills inte haft något lysande EM. Just i det ligger faran har Belgiens förbundskapten Marc Wilmots påpekat. Stora spelare vaknar förr eller senare.
Mirakel födds när hoppet är på väg att dö. Mirakel är inget för Zlatan Ibrahimovic. Han är realist. Hela hans karriär har gått ut på att besegra motgångar och överleva usla odds. Precis vad ett landslag behöver veta när strålkastarna tänds.
Själv ser jag fram emot att åka till en pulserande och avgörande kvällsmatch. Luta mig tillbaka och låta mig svepas med. Om det skulle ta slut ska jag från EM ta med mig minnesbilden av det där lätta hoppet.