Dags att förbereda sig. Om krisen eller kriget kommer. - Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas, inte heller att "militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige".
Det slår Försvarsberedningen fast i den rapport om totalförsvaret och det civila försvaret som på onsdagen överlämnades till försvarsminister Peter Hultqvist (S).
Ännu en nota för år av felbedömningar och önsketänkande beträffande den försvars- och säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde ska betalas.
När det gäller civilförsvaret handlar det i kronor och ören räknat om ytterligare cirka 4,2 miljarder kronor per år i slutet av den period rapporten omfattar, 2021-2025.
Beredningens ordförande Björn von Sydow (S) beskriver förslagen i rapporten som en "samhällsreform".
Det är närmast en försiktig formulering.
Svenskarna förväntas bli preppers, alltid redo ifall krisen eller i värsta fall kriget skulle komma. Alla hushåll bör enligt beredningen ha beredskap för att klara "sin egen försörjning och omsorg" under en veckas tid - mat och vatten med mera. Och ta reda på var närmaste skyddsrum ligger. Om det finns något.
På nationell nivå är målet att Sverige ska kunna klara en säkerhetspolitisk kris under tre månader.
Försvars- och säkerhetspolitik måste vara långsiktig men det måste samtidigt finnas beredskap för det oväntade.
Här har svenska politiker brustit.
På Murens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning två år senare följde ett par sorglösa decennier. Ett förvisso omodernt men brett, värnpliktsbaserat invasionsförsvar stöptes om till ett spetsigt, yrkesförsvar, främst tänkt att användas vid internationella insatser.
Så hände det sig att Vladimir Putin i maj år 2000 tillträdde som president i Ryssland. Efter hand kom den ryska utrikespolitiken att allt mer präglas av revanschism och aggressivitet gentemot omvärlden.
I det längsta hette det att Ryssland visserligen påbörjat en kraftig upprustning men från en så låg nivå att det egentligen inte fanns någon större anledning till oro för svenskt vidkommande.
Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) beskrev 2013 det svenska försvaret som blott ett "särintresse" bland andra. Den som kräver högre försvarsanslag måste "väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?", förklarade Reinfeldt.
Men som Reinfeldt även framhöll: när det gäller nivån på försvarsanslagen fanns det en osedvanligt bred samsyn bland partierna.
De allra flesta tänkte helt enkelt fel.
Ändå fanns en historisk läxa som borde ha manat till större försiktighet - det svenska nedrustningsbeslutet 1925.
Det fattades i euforin efter det avslutade första världskriget och bildandet av FN:s föregångare, Nationernas förbund. Inte heller då sågs något direkt hot mot Sveriges "oberoende eller territoriella integritet". Men det skulle bara dröja åtta år, till 1933, innan Adolf Hitler kom till makten i Tyskland.
Den upprustning som Sverige sedan inledde var egentligen inte genomförd förrän vid krigsslutet.
Att rusta ner går snabbt. Att återställa förlorad försvarsförmåga tar tid. Och kostar.
"Det har under de senaste decennierna skett omfattande samhällsförändringar vilka ändrat förutsättningarna för försörjningsberedskapen. Den praktiska organisationen som fanns tidigare, i form av beredskapslagring och administrativa förberedelser har avvecklats", konstateras i rapporten.
På en rad centrala områden har inte minst den tekniska utvecklingen gjort Sverige mer sårbart, mer sammanlänkat med och därmed också mer beroende av omvärlden: livsmedelsförsörjning, energiförsörjning, läkemedelsförsörjning för att ta några centrala och uppenbara exempel.
Det finns ett sätt att relativt snabbt minska Sveriges militära utsatthet: att ansöka om Natomedlemskap. Där består låsningarna. De borgerliga säger ja, de rödgröna i sällskap med Sverigedemokraterna säger nej.
Idag är Sveriges samarbete med försvarsalliansen så nära det kan bli. Men utan medlemskap omfattas Sverige inte av Natos försvarsgaranti.