Därför sköt Sovjetunionen ner de svenska planen - "1952 sköt Sovjetunionen ned två svenska flygplan på internationellt vatten över Östersjön. Vet vi varför? Jag har hört att svenskarna skulle ha spionerat för Nato:s räkning trots att landet var neutralt?"
Bakom händelsen låg en omfattande svensk flygspaningsaktivitet på Östersjön, något svenskarna - både regeringen och militärledningen - uppfattade som absolut nödvändigt. Eftersom ryssarna hade förstärkt sina militära anläggningar i regionen, som riskerade att bli stridsscen i ett eventuellt tredje världskrig, var det självklart att bedriva spaning för att inte tas på sängen. Man var framför allt intresserad av att få kunskaper om det sovjetiska luftförsvaret.
Sovjetunionens militärer var väl medvetna om vad som pågick och avskydde det, i synnerhet som de mer än väl insåg vart de svenska rönen tog vägen. Några år tidigare hade nämligen Sverige i hemlighet ingått ett avtal med USA och Storbritannien om att byta signalspaningsdata mot teknisk utrustning - en typisk realpolitisk manöver som stred mot den officiella neutralitetslinjen men som likväl bedömdes som naturlig. Det var ju ryssen som var fiende, oavsett vad politikerna gjorde gällande officiellt. Det var ryssen man var rädd för.
Den 13 juni 1952 försvann det svenska militärflygplanet Tp 79 Hugin, av typen DC-3, med åtta mans besättning på fritt vatten över Östersjön, inte långt från Gotska Sandön. Ett par dagar senare angreps och nedsköts ett svenskt Catalinaplan (ett tvåmotorigt amerikanskt amfibieplan, som brukades vid sjöräddning), som deltog i sökandet efter DC-3:an, av två sovjetiska MiG 15-plan på internationellt vatten öster om Gotland. Lyckligtvis klarade sig besättningen, eftersom nödlandningen skedde bredvid det västtyska handelsfartyget Münsterland. Folket på DC-3:an gick dock inte att rädda.
Den 16 juni, när nedskjutningen av Catalinan blev känd för svenska regeringen (som var kraftigt reducerad - det var semestertider och bara några få man var på plats), kallades den sovjetiske ambassadören Konstantin Rodionov till regeringen för att ta emot en kraftfull protestnot. Svenskarna krävde att "sovjetregeringen omedelbart måtte föranstalta om undersökning av omständigheterna, att de för övergreppet ansvariga bestraffas och att åtgärder vidtagas för att förhindra ett upprepande".
HARRISONS HISTORIA - utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen
Ambassadören vägrade först att acceptera att det skedda ägt rum; det rörde sig blott om förtal och förolämpningar. Rodionov framhöll att Sovjetunionen alltid gjorde sitt yttersta för att bagatellisera svenska övergrepp och överflygningar, medan svenskarna hade för vana att göra allt för att skada förbindelserna mellan de två länderna.
Mot slutet av samtalet fick de församlade plötsligt besked om att besättningen på Catalinan hade räddats. "Förändrar detta något i noten?", frågade Rodionov. "Nej", svarade den svenske statsministern. Ambassadören tvekade. Sedan sade han: "Som gammal sjöman gläder det mig att liv räddats på havet. " Erlander fräste tillbaka: "Man behöver väl inte vara gammal sjöman för att glädja sig över att människoliv räddats. "
Dagen därpå komprometterades svenskarnas position av att det framkom att deras plan hade råkat komma in på sovjetiskt luftrum under sökandet efter DC-3:an. Detta legitimerade inte nedskjutningen på internationellt vatten, men det gav ryssarna ett onödigt trumfkort. Därefter duellerade Sverige och Sovjetunionen med protest- och svarsnoter mot varandra.
Den 19 juni gjorde ryssarna en taktisk reträtt genom att reducera grälet till en diskussion om gränskränkningar och inte göra storpolitiska poänger. Medan notutväxlingen pågick undersöktes en gummilivbåt, som påträffats under spaningarna efter DC-3:an.
Kriminalteknikerna, med Harry Söderman i spetsen, kunde konstatera att den hade skadats på ett sätt som bara kunde förklaras med att planet blivit nedskjutet. Senare kunde en haverikommission slå fast att det splitter som påträffats i gummiflotten kom från en sovjetisk 23 mm granat.
Regeringen informerades om resultaten på morgonen den 21 juni. Man beslöt att två dagar senare fråga Sovjetunionen om dess stridskrafter hade beskjutit DC-3:an. Ryssarna svarade att två främmande flygplan av okänd nationalitet hade kränkt sovjetiskt luftrum och jagats bort. När den svenska regeringen diskuterade svaret den 25 juni kom man fram till att ryssarna sökte rädda ansiktet genom att ha en annan positionsbestämning än svenskarna men indirekt erkände att de var skyldiga till nedskjutningen.
Catalinaaffären, som incidenten har kommit att kallas, fick ett långt efterspel. Tack vare omfattande forskning har det framkommit att försvaret och utrikesledningen till slut kom fram till att nedskjutningen av DC-3:an med stor sannolikhet hade skett på order av MGB, det sovjetiska säkerhetsministeriet.
Syftet torde ha varit att ge Sverige en kännbar pekpinne som straff för landets underrättelsesamarbete med Nato. Det har även klarlagts att DC-3:an kommit lite väl nära en ny sovjetisk kryssare av Sverdlov-klassen och fotograferat denna, vilket mycket väl kan ha varit droppen som fick bägaren att rinna över. Att ryssarna även sköt ned Catalinan kunde, kom man fram till, endast tolkas som en reaktion på att svenska flygplan befunnit sig alldeles för nära sovjetiskt luftrum och vid något tillfälle kränkt det.
När Tage Erlander år 1956 träffade Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov togs DC-3:an och Catalinan upp till diskussion. Enligt Erlanders minnesanteckningar erkände Chrusjtjov att ryssarna skjutit ned planen, och han försvarade handlingen:
"Ni anklagar oss för nedskjutningen. Vi svarar med anklagelser för att ni kränkt våra gränser. Vi vakar strängt över okränkbarheten av våra gränser. Ni måste tänka på under vilka förhållanden detta skedde. Det var stor spänning i de internationella förhållandena. Vi visste ej vems plan det var och det hade för övrigt gjort detsamma. Vi hade ändå handlat på detta sätt, sedan de varningssignaler som föreskrivits avgivits. Flygarna handlade helt enligt sina instruktioner. Jag tror ej det föreligger något behov att komma tillbaka till denna sak. Detta kommer icke att upprepas och vi hoppas, att man även från svensk sida givit det militära flyget instruktioner att icke kränka vårt territorium i luften eller på sjön. "
Det dröjde till 1991 innan Ryssland officiellt erkände att DC-3:an skjutits ned trots att den befunnit sig på internationellt område. År 2003 hittades vraket och fyra besättningsmedlemmar. Såväl dessa som de fyra vars öde förblivit ovisst tilldelades 2004 försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld. Vraket bärgades och kom sedermera att ställas ut på Flygvapenmuseum i Malmslätt.