De utbytbara - Har ni sett "The Expendables"? Sylvester Stallones senaste franchise är en av Hollywoods mer framgångsrika kassasuccéer det gångna årtiondet. Första filmen i serien kom 2010. Fyran är planerad till nästa år. Tvåan gick på tv häromkvällen.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Den är ett destillat av 80- och 90-talens actionfilmer. Hjältarna är ett gäng hårdkokta legoknektar på omöjligt uppdrag, och rollbesättningen är som en samlarkalender över ett par decenniers mest testosteronstinna kioskvältare. Sylvester Stallone, Bruce Willis, Arnold Schwarzenegger, Dolph Lundgren, Jet Li, Mickey Rourke, Jason Statham . . .
Den som är lite äldre erinrar sig "12 fördömda män" från 1967, där Lee Marvin, Charles Bronson och Telly Savalas var de hårdaste av de hårda. Som den, fast på steroider.
Och det tar aldrig slut. Man tror att anrättningen är toppad när Jean-Claude van Damme dyker upp som skurk. Men då kommer Chuck Norris!
Ja, herregud. Allt var bättre förr. Riktiga män, som kunde stoppa en apokalyps.
Det blåser snålt runt moderatledaren Anna Kinberg Batra igen. Den här gången främst i Stockholm. En majoritet av kommunalråden i länet saknar förtroende för partiledaren.
Missnöjet är på flera sätt rationellt. Moderaterna går dåligt i opinionen, och lyckas inte få Alliansen att framstå som ett självklart regeringsalternativ. Kinberg Batra har ännu efter tre år inte vänt trenden. Om siffrorna håller i sig går en ansenlig mängd mandat förlorade. Det innebär inte bara politisk katastrof, utan också en resursmässig försvagning. Många tjänstemän skulle få söka nya jobb.
När krubban är tom bits hästarna, säger cynikern, men man ska inte underskatta den idealism som styr partipolitiskt engagemang. Ett 25-procentsparti har större chans att påverka Sverige till det bättre än ett 15-procents. Det är svårt att ens föreställa sig en borgerlig regering utan ett starkt moderat parti.
Missnöjet med rådande läge är som sagt begripligt. Det är när det gäller framtiden som kritikerna är svårare att förstå.
Pratar man med gammelmoderata kärnväljare så drömmer de sig tillbaka till en storhetstid av fixstjärnor. Mikael Odenberg, det var en man med principer. Kan ingen övertala Carl Bildt? Fattas bara Chuck Norris.
Eller så är det Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson. Men på vilket sätt skiljer sig de från Anna Kinberg Batra? De satt bägge i regering med Fredrik Reinfeldt, och de ansvarar redan för varsitt tungt politikområde under Kinberg Batra.
Moderaternas problem är inte primärt partiledaren. Det är ett liberalkonservativt parti i en tid när liberaler och konservativa står i konflikt om vägvalet. Man gör anspråk på statsministerposten utan trovärdigt svar på hur regeringsunderlaget ska utformas. Det är ett parti som inte förklarar vad det vill åstadkomma för att göra Sverige bättre.
Enbart långsiktigt och tålmodigt arbete hjälper. Sådant pågår. Nyss presenterade M en realistisk hållning i försvarspolitiken. På tio års sikt ska försvarsbudgeten närma närma sig Nato:s rekommendationer om 2 procent av BNP. Check. Nästa fråga?
Men kritikerna hoppas på partiledaren med den perfekta målgruppsträffen.
I filmvärlden kallas det High concept. Det är när framgångsreceptet kan formuleras på en pappersservett. Vad händer om vi klonar dinosaurier? "Jurassic park". Extrempitchen är "Snakes on a plane".
Men inte ens konceptet "Dirty dozen" med Stallone, Schwarzenegger och van Damme kan dölja ett tomt innehåll. Kul explosioner, förstås. Även de största affischnamnen visar sig dock till slut vara just - utbytbara.