Den missförstådda realpolitiken - Magnus Christiansson, om att svensk utrikespolitisk retorik med rötter i det kalla kriget är en olycka med försåtliga konsekvenser.
Begreppet "realpolitik" är en del av den liberala idétraditionen. Det berör inte utrikespolitiska problem och ställer inte intressen i motsättning till värderingar. Det är tyskt till sitt ursprung men har aldrig använts av Otto von Bismarck. Med andra ord: det mesta vi tror oss veta om detta frekvent använda begrepp är missförstånd.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I sin bok Realpolitik. A history (Oxford University Press, 2016) undersöker den brittiske historikern John Bew termens ursprung och utveckling. Det var erfarenheterna av det stora revolutionsåret 1848 som fick den i dag helt bortglömde liberalen Ludwig von Rochau att mynta begreppet i två skrifter från mitten av 1800-talet. von Rochau drevs av besvikelse över att liberalerna inte insett att deras agenda krävde ett tyskt nationellt enande, som endast kunnat åstadkommas under preussisk ledning.
Ursprungligen kom begreppet att innefatta fyra budskap:
* styrkeförhållandenas betydelse i politiken (en liberal självkritik).
* att den effektivaste staten inkluderar och balanserar alla samhällets krafter (en kritik av de konservativa).
* att idéernas kraft i politiken inte beror på hur sanna de är utan hur starkt folk tror på dem.
* att folkopinionen och "tidsandan" är de viktigaste drivkrafterna för en stats utveckling.
Realpolitikens verkliga frukt var kompromissen och samarbetet mellan liberaler och junkrar under Bismarcks ledning i Preussen under 1800-talet. Det gjorde förvisso att Tyskland aldrig fick sin "borgerliga revolution", men å andra sidan kom borgerskapet att få visst inflytande över den etablerade samhällseliten. Som utrikespolitik drevs "realpolitiken" av självintressen och det grundläggande behovet att freda staten från förstörelse utifrån.
Innan Tysklands enande fanns till och med stöd för pre-emptivkrig mot Frankrike. Efter enandet kom Ryssland och Tyskland oundvikligen på kollisionskurs och för tysk del behövdes inrikespolitisk samling för att undvika mardrömsscenariot av tvåfrontskrig.
"Realpolitikens" utrikespolitiska dimension kom därför att byggda på återhållsamhet och moderation av inrikespolitiska intressen. Intressant nog var det också Bismarcks misslyckande med detta som kom att bli hans fall.
En av de verkliga poängerna med Bews analys är att den visar hur begreppet fick ett eget liv under 1900-talet. Detta är också grundtesen i den idéhistoriska "Cambridgeskolan", vilken Bew tillhör. Detta är en fascinerande läsupplevelse. För brittiska politiker kom "realpolitik" att blandas ihop med preussisk militarism i allmänhet och Machtpolitik (våldsanvändningens primat), där det rätta är det som fungerar. Vid tiden för första världskriget utvecklades därför tankar om en bättre och fredligare värld i motsats till den tyska traditionen.
Först under mellankrigstiden började begreppet användas av brittiska diplomater för att beskriva något de själva ville praktisera i Europa: att det fanns mer visdom i Wienkongressen (stormaktskonsert) än Versaillesfreden (stormaktsdominans). Detta ledde paradoxalt till att en politisk ledare som Neville Chamberlain själv använde "realpolitik" för att beskriva sina diplomatiska eftergifter till Hitler och Mussolini.
I sin tur började den anglosaxiska arrogansen efter segern i första världskriget inspirera tyska tänkare att inte bara betona de kalla sanningarna, utan även hylla stormakternas hyckleri som en slug metod i världspolitiken.
När "realpolitik" började användas i USA runt tiden för första världskriget hade det mer gemensamt med geopolitik: att USA hade ett intresse av att stabilisera det internationella systemet och påverka utvecklingen i världen. I kontrast mot den brittiska debatten under mellankrigstiden kom det därför att stå för motstånd mot såväl eftergiftspolitik som isolationism. Under den senare delen av det kalla kriget kom amerikansk "realpolitik" att bli en näst intill ideologisk skolbildning inom och utom akademin, och samtidigt användas som slagträ av både anhängare och försvarare av kriget i Vietnam. Trots sitt rykte använde Henry Kissinger det aldrig med bekvämlighet.
Begreppet började bli en kliché, som kunde knytas till helt olikartad betydelse. Det kunde stå för återhållsamhet såväl som aktivism i utrikespolitiken. Exempelvis den amerikanske utrikesministern James Baker tog avstånd från "realpolitik" 1990, men hyllades för att ha återupprättat den åt George W Bush 2006.
Bew avslutar boken med en argumentation för en återgång till "realpolitik" i von Rochaus anda: som ett sätt att betrakta världen. Det kanske viktigaste är att undvika självbedrägeri, även om det alltid finns en risk att bli offer för en maktkult. Jag tror även att begreppets historia leder till en djupare lärdom för vår tid. Motivet bakom "realpolitik" var att hålla liv i liberalismen i en tid när den höll på att omintetgöras. På samma sätt hotar i dag en bankrutt för de postulat som bär upp den liberala ordningen. Misslyckandet för pax Americana, där vi tydligt ser revorna i stjärnbaneret, är även en tid där spänningar växer fram mellan konservativa och liberaler.
Under sådana omständigheter är det särskilt viktigt att fylla de säkerhetspolitiska begreppen, och särskilt vid förändringar av doktrin, med ett sammanhållet innehåll. Detta är naturligtvis inte en process som kan eller bör centraldirigeras och det finns ingen poäng med att alla debattörer skall tycka likadant. Men när det gäller policy, vilket Bews analys visar tydligt, finns det flera grundläggande fördelar med att beslutsfattare inte slänger sig med innehållslösa klichéer.
Betraktat på detta sätt är en nostalgisk svensk utrikespolitisk retorik med rötter i det kalla kriget en olycka med försåtliga konsekvenser. Exempelvis är begrepp som "tröskel" och "solidaritet" tomma skal med lös koppling till sin ursprungskontext och med en obestämd handlingsimplikation. I Bews anda krävs bildning för att förstå såväl ursprung som förändringar. Allt för stor begreppsförvirring försvagar sammanhållningen i säkerhetspolitiken.
MAGNUS CHRISTIANSSON är doktorand vid Försvarshögskolan.
Läs om svensk säkerhetspolitik i Magnus Christianssons "The NATO question in Sweden under the Trump presidency - Military non-alignment between power politics and feminist foreign policy" i antologin Finland, Sweden & Nato som kan laddas ned här.