Det centrala glöms bort i hatet mot Trump och Putin - Det går knappast att överskatta hur viktigt toppmötet mellan Trump och Putin var. Ändå är fokus i efterhand riktat mot helt andra frågor än de globalt viktigaste; risken för krig. Det skriver docent Jens Stilhoff Sörensen.
Med helt nya kärnvapensystem, brutna nedrustningsavtal och diplomatiska förbindelser och två pågående proxykrig är säkerhetsläget mellan USA och Ryssland sämre än på mycket länge. Vi är nere på kallaste krigsnivå. Men det är som om politiker och massmedia i såväl USA som Europa inte förstår allvaret i detta eller de risker det medför. Hatet mot Trump och Putin i kombination med fokus på den egna prestigen tycks överträffa omsorgen om vår globala säkerhet.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Före mötet gjordes i USA allvarliga försök att stoppa det. Efter mötet och särskilt den gemensamma presskonferensen har angreppen mot Trump haglat tätt. Den förre CIA-chefen John Brannon kallade det till och med "förräderi" och en kongressledamot tycktes uppmana till militärkupp. En före detta FBI-chef påstod att Trump "säljer ut USA". Även i Europa och Sverige har det varit en unison stämma: anti-Trump och anti-Putin. Frågan man måste ställa sig är om hatet mot dessa presidenter överskuggar förmågan att göra nyktra diplomatiska och säkerhetspolitiska bedömningar.
Vi lär under kommande veckor få veta mer om detaljerna som diskuterades i mötet men några viktiga signaler har vi redan fått. Trump twittrade att de diskuterat åtgärder för att stoppa terrorism, fred i Mellanöstern, Nordkorea, kriget i Ukraina, cyberattacker, internationell handel, kärnvapenspridning och rustningsfrågor, samt Israels säkerhet. Flera av dessa nämndes också av Putin efter mötet.
Utan att ha tillgång till detaljerna tyder detta på mycket viktiga säkerhetsfrågor. De tycks ha kommit överens om att USA och Ryssland gemensamt ska garantera Israels säkerhet. Detta är centralt för säkerheten i regionen och viktigt eftersom det handlar om Irans konfrontativa hållning mot Israel och dess försök att skapa en shiakorridor i regionen. Frågan handlar om Golanhöjderna och berör syriskt territorium. USA kan inte längre ensamt garantera Israels säkerhet och har inget diplomatiskt inflytande på Syrien eller Iran. Det har däremot Ryssland som har goda relationer till alla i området utom IS. Ryssland kan påverka både Syrien och Iran och har dessutom uttalat att ett angrepp mot Israel vore liktydigt med ett angrepp på Ryssland. Säkerhetsgarantier till Israel skulle avsevärt minska riskerna för ett större krig i regionen såväl som riskerna för krig genom misstag.
Även kärnvapenfrågan är akut eftersom USA ensidigt lämnade ABM-avtalet 2001. Samtidigt har en ny generation kärnvapensystem utvecklats. Ryssland demonstrerade fem sådana system direkt efter toppmötet, vilket inkluderar kryssningsrobotar och missilsystem och kärnvapenbaserade undervattendrönare. Givetvis är frågan om terroristbekämpning, utvecklingen i Syrien och Nordkorea också centrala frågor för global säkerhet.
Oavsett vad man tycker om Trump eller Putin eller deras agerande så är dessa säkerhetsfrågor akuta. Det är helt enkelt inte bra att två länder med vardera mer än 6000 kärnvapenstridsspetsar inte talar med varandra.
För att underlätta mötet gjorde Trump något som fick det västerländska säkerhetsetablissemanget att bäva. Han erkände öppet att de usla relationerna mellan Ryssland och Väst inte endast var Rysslands fel. I vanlig ordning skrev han en tweet med innebörden att även USA och Nato hade en del av skulden. För de flesta historiska bedömare torde detta vara uppenbart. Natos expansion från Berlin till Rysslands gränser, USA:s ensidiga uppsägande av ABM-avtalet om begränsning av kärnvapen, Natos agerande i Kosovo, invasionen av Irak, bombningen av Libyen med mera, har alla haft en provocerande effekt och bidragit till reaktioner från Ryssland.
Detta betyder givetvis inte att Ryssland inte själv bidragit. Inte minst annekteringen av Krim eller av Sydossetien och Abchazien har i Väst tolkats som ny aggressiv expansionism från rysk sida. Men i en konfliktsituation med en serie eskalationer är det typiskt att just motpartens senaste handling tolkas som den utlösande faktorn. Inom det västerländska säkerhetsetablissemanget, såväl i Nato som i Sverige, har man lagt all skuld på Ryssland. Genom att i grunden säga att "det är inte ens fel när två träter" eller "det behövs två för att dansa tango" har Trump underkänt den liberala intervensionistiska politik som drivits från USA och Nato alltsedan Sovjetunionens sammanbrott 1991. Han antyder att den Clintonska utrikespolitiken i Mellanöstern eller gentemot Ryssland med kontinuerlig Nato-expansion har varit misslyckad. Denna så kallade liberala interventionspolitik i internationella relationer vill han ersätta med det som brukar kallas realism. Det senare innebär ett beaktande av andra staters säkerhetspolitiska intressen och att det inte finns någon övergripande världspolis och var det perspektiv som dominerade större delen av 1900-talet.
Oavsett vad man tycker om Trump som person, om Putin eller Ryssland, så bör man höja blicken från ideologiska eller personliga prestigepositioner. Ett amerikanskt diplomatiskt närmande och en säkerhetspolitisk dialog med Ryssland utgör inget hot mot Europa eller Nato. Det ligger i vårt gemensamma säkerhetsintresse att ha en god relation till Ryssland.
Här kunde även Sverige ha spelat en utrikespolitisk roll ungefär som i gamla tider. Detta innebär inte att Sverige inte samtidigt ska hålla sig med ett fungerande försvar. Tyvärr har man valt brända broar i båda avseenden.
Jens Stilhoff Sörensen
docent och lektor, globala studier, Göteborgs universitet,
seniorforskare, Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik (ISDP), Stockholm.