Gud hjälpe Amerika - Hon fick be om ursäkt efteråt. Visserligen kallade hon det redan i stunden en grov generalisering, men tyckte ändå att det var befogat att tankemässigt placera hälften av Trumps supportrar "i en korg av beklagansvärda". Närmare specificerat: "rasister, sexister, homofober, xenofober, islamofober. " Man får anta att någon klok rådgivare påpekade att detta möjligen inte var den bästa av inställningar att ge uttryck för, varken när det gäller som tilltal till sådana man vill ska ändra uppfattning, eller som respektfullt utgångsläge i en hypotetisk framtid som president för samma medborgare.
Hillary Clinton kan inte skylla på bristande rutin. Tvärtom, just erfarenhet är hennes supportrars starkaste argument. Hon tillhör den amerikanska politiska eliten, har varit USA:s utrikesminister, dessförinnan senator och därutöver landets first lady. Vita huset är välkänd mark. Clintondynastins vapensköld är nedfläckad med alla de tänkbara smutsigheter som politik på den nivån inte sällan lockar fram. Mejlskandalen, som förvisso inte är unik för Clinton, förtjänar ändå inte någon annan benämning än just skandal.
Och ändå. Så overkligt det än kan te sig är det ingen mindre än denna person man måste hoppas blir USA:s nästa president. Eftersom alternativet vore en genant parodi på titeln ledaren för den fria världen. En person som redan under sin kampanj har lyckats åsamka grundrekvisiten för den fria världen stora skador; en undfallenhet mot Vladimir Putin, Kremlunderstödda kampanjattacker och uttalad osäkerhet kring om USA kommer hedra sina försvarsåtaganden gentemot de baltiska allierade enligt Natos artikel 5.
Donald Trump och Hillary Clinton var för sig är emellertid inte huvudproblemet. Det faktum att just de två utgör de slutkandidater som ett land på 320 miljoner invånare lyckades vaska fram, säger att de snarare är att betrakta som symptom på något djupare.
En av dem som försökt göra denna djupare analys är Yuval Levin, politisk analytiker, journalist och skribent som bl a har grundat tidskriften National Affairs. Han är också fellow på Ethics and Public Policy Center, en konservativ tankesmedja i Washington, och har tidigare arbetat i Vita huset som inrikespolitisk rådgivare under George W. Bush.
Hans nyutgivna bok "The fractured republic: Renewing America’s social contract in the age of individualism" (Basic Books, 2016), är både ett försök att teckna den resa USA har genomfört från efterkrigstiden och ett initiativ till en diskussion om den fortsatta vägen.
Som bokens titel antyder är det berättelsen om landets identitet och gemenskap som står i centrum. Just nu gör många försök att definiera de amerikanska väljarna, framförallt de som är supporters till Trump, men som Levin visar bör den analysen göras i en vidare kontext. Globaliseringen är förvisso en irreversibel, extern och genomgripande kraft, men lika mycket behöver ett lands interna process förstås, som med alla historiens Berlinmurar.
För mellan individerna och staten finns en stor yta, har Levin i annat sammanhang framhållit, där själva samhället befinner sig: familjerna, gemenskaperna och marknadsekonomin. Och vill man förstå varför individerna väljer ett visst ledarskap, bör man också söka förklaringen i det som sker på den stora ytan. En annan tänkare som vi känner närmare, Hans L Zetterberg, beskrev samma yta som den centrala zonen i ett samhälle, mötesplatsen för samhällets olika sfärer av vilka den politiska och ekonomiska blott utgör två.
Levin definierar tiden från andra världskriget och fram till idag inte i decennietal, utan i tre perioder av dominerande sinnesstämningar som präglat nationen: konformitet, frenesi och oro. En utveckling där samhället strävat efter konsolidering, konformitet och sammanhållning för att sedan söka mer av decentralisering och dekonsolidering.
En fråga som många i den del som själv kallar sig "den fria" nu har en intensiv debatt kring, migrationen, är lika närvarande i det amerikanska presidentvalet som vad den var i britternas Brexitomröstning och är i svensk inrikespolitik.
Levin menar att betonandet av en nationell identitet var avgörande för USA:s förmåga att inrymma de ojämförligt stora invandringsströmmarna. En "smältdegel" eller "den amerikanska drömmen" kan utgöra delar av en sådan nationell identitet (här i Sverige är vi alltför låsta i tanken vid att nationell identitet måste betyda etnisk endräkt - det har aldrig varit fallet i USA). En annan del kan handla om vilken sorts samhällskontrakt som ska råda, till exempel det egna ansvarets dygd (vilket nu svenska ungmoderater försöker föra in i migrationsdebatten).
I takt med att vurmen för en stark och sammanhållen nationell identitet klingade av, fann många amerikaner, skriver Levin, i synnerhet sådana som tillhör olika etniska minoritetsgrupper, behovet av att betona sin subnationella identitet. Så föddes den amerikanska identitetspolitiken, vilken har tagit sig förödande uttryck på amerikanska universitet där grupptänkandet tillåts trumfa meritokratin.
Så hur ska vägen framåt se ut? Det pågår en ständig kamp om hur man ska betrakta världen. Yuval Levin understryker vikten av balans mellan att beskriva förändring utan att hemfalla åt en nostalgi som gör en handlingsförlamad.
Dessutom finns här för politiker en viktig lärdom; om man alltför längtansfullt talar om dåtiden och för ängsligt om framtiden är risken att man får vad man ber om. Fredrik Reinfeldts retorik om att landet "slets isär" kanske på ett sätt blev en draksådd till hans egen regerings minskade stöd. Levin påminner oss om Barack Obamas state of the union 2011, som handlade om en värld som inte längre fanns, och hur förändringen varit plågsam. Kanske kan Trumps framgångar ses ett svar på vad som har saknats i Obamas budskap.
Nostalgi är ingen dålig känsla, men oanvändbar som handlingsplan. Med Levins ord: "USA vid mitten av förra århundradet har mycket att lära oss om vad vi borde värdera: vi borde vilja sträva efter det bästa hos både stabilitet och dynamism, mångfald och sammanhållning, möjligheter och välstånd. […] Men USA vid mitten av förra århundradet säger oss inte särskilt mycket om hur man bäst uppnår en sådan balans nu, givet det slags samhälle decennier av liberalisering har gjort oss till. "
Gud välsigne Amerika, säger amerikanska presidenter, och påminner med det ordvalet sekulära svenskar om en kulturell skillnad lika stor som det geografiska avståndet. En önskan lätt att instämma i. För detta land har ingen lätt uppgift framför sig, alldeles oavsett utgången i valet mellan två av de mest impopulära och polariserande presidentkandidaterna historien har sett. Gud hjälpe oss alla.