Inga länder med kärnvapen stöder initiativet - Konventionen om förbud mot kärnvapen riskerar att underminera vårt och andras pågående arbete för kärnvapennedrustning. Den är också ett hot mot våra viktigaste försvarspolitiska samarbeten, skriver Karin Enström (M) och Hans Wallmark (M) i en replik.
Margot Wallström skriver på SvD Debatt (25/8) om den konvention om förbud mot kärnvapen som regeringen vill att Sverige ska ansluta sig till. Kärnvapennedrustning är viktigt, men den konvention som regeringen vill att Sverige ska underteckna är fel väg att gå. Den riskerar att såväl underminera vårt och andras pågående arbete för kärnvapennedrustning som våra viktigaste försvarspolitiska samarbeten.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Wallström noterar att Sverige och länder som Cypern och Malta röstat för konventionen, men glömmer att nämna att vare sig USA, Finland, eller något annat nordiskt eller baltiskt land röstat för den eller ens deltagit i förhandlingarna. Dessa länder vet om att konventionen underminerar den transatlantiska länken säkerhetspolitiskt i en tid när de säkerhetspolitiska spänningarna i världen ökar, inte minst i Sveriges närområde. Att Sverige i det läget skulle ansluta sig till en konvention, som innebär en risk för våra viktigaste försvarspolitiska samarbeten och som därigenom starkt skulle begränsa vår säkerhetspolitiska handlingsfrihet, vore djupt oansvarigt.
Regeringens egen analys indikerar dessutom att konventionen inte kommer att medföra nedrustning av några kärnvapen alls. Inga av de länder som i dag har kärnvapen står bakom initiativet om förbud mot kärnvapen. Konventionen innehåller heller inget påtagligt om hur arbetet att avskaffa kärnvapen ska gå till rent praktiskt och möjligheterna till uppföljning och verifiering är små eller obefintliga, något utrikesministern själv erkänner.
Risken med detta är att konventionen bara kommer att påverka de demokratiska stater som har kärnvapen eftersom det i dessa länder går att bedriva ett fungerande opinionsarbete. I de auktoritära stater som har kärnvapen, till exempel Ryssland och Kina, finns inte den möjligheten. Chansen att dessa länder, där det folkliga stödet för innehav av kärnvapen dessutom är stort, skulle låta sig påverkas av en tandlös konvention är mycket liten.
Därutöver är risken stor för att icke-spridningsavtalet NPT, en grundsten för svensk nedrustningspolitik, kan komma att överflyglas av förbudskonventionen. Det innebär att de verifikationsmekanismer som NPT omfattar inte längre behöver följas av de stater som undertecknar konventionen. Detta kan i värsta fall innebära att enskilda så kallade skurkstater kan producera kärnvapen utan att det går att upptäcka. Förbudskonventionen blir i så fall direkt kontraproduktiv.
På grund av allt detta har vare sig Finland eller några Natoländer valt att underteckna förbudet mot kärnvapen. Det skulle innebära ett direkt hot emot grunden för västvärldens försvarsförmåga och mot säkerheten i världen, inte minst i Europa. Nato och enskilda Natoländer varnar också för riskerna med avtalet och understryker att det kan påverka relationerna negativt mellan Nato och de partnerländer, som Sverige, vilka väljer att ratificera avtalet om förbud mot kärnvapen.
Under hela processen som har lett fram till konventionen om förbud mot kärnvapen har regeringens förankring med övriga politiska partier varit mycket bristfällig, i en fråga som har långtgående säkerhetspolitiska konsekvenser. Ytterst är det Sveriges riksdag som kommer att besluta om konventionen ska ratificeras. Från Moderaternas sida kommer vi under den vidare behandlingen vara mycket tydliga med de oacceptabla risker som är förknippade med ett svenskt undertecknande.
Regeringen brukar framhålla att just säkerhet i Europa, säkerhetspolitisk handlingsfrihet för Sverige och nedrustning i världen är hörnstenar i säkerhetspolitiken. Genom att underteckna konventionen om förbud mot kärnvapen riskerar regeringen att göra uppenbara självmål på alla tre punkter.
utrikespolitisk talesperson
försvarspolitisk talesperson