Kollektivt slaktande - I Fredrik Reinfeldts möte i tv nyligen med den danske före detta statsministern och generalsekreteraren för Nato, Anders Fogh Rasmussen, kom samtalet in på kriget i Afghanistan. Fogh Rasmussen sken av lycka när han talade om den i hans ögon framgångsrika danska insatsen i kriget och om George W Bushs inbjudan till honom att äta frukost i Vita huset, en ära som förunnades endast de mest lojala av Bushs vänner.
Den danske författaren Carsten Jensen hör inte till dem som blir inbjudna att äta frukost i Vita huset. Till det är han för osnuten. Men framför allt är han en arg kritiker av varje form av vanstyre och maktmissbruk. I Sverige känner vi honom för hans färgstarka och temperamentsfulla artiklar i Dagens Nyheter om Afghanistan och för hans imponerande krönika om havets folk, "Vi, de drunknade".
Nu har han skrivit en ny tegelstensroman. Den heter "Den första stenen" och handlar om Danmarks inblandning i kriget i Afghanistan. Danmark drogs som Natoland in i det av USA och Storbritannien ledda kriget mot talibanerna i början av 2000-talet. Danmark gick in under dansk flagg, men under Natos ledning. Det kan vara förklaringen till att danskarna i de flesta afghaners ögon ses som amerikaner.
Carsten Jensen har väldiga ambitioner med sin roman. Han vill kartlägga det militärindustriella komplex som ligger bakom dagens fredsbevarande styrkor, ett förfärligt begrepp som förvandlar svart till vitt och ont till gott. Men han vill också skildra hur kriget förnedrar människan, eller hur människan förnedrar sig själv genom att föra krig. Frågan är bara om han lyckas.
Man ska inte jämföra romaner. Men en jämförelse med Norman Mailers klassiska krigsroman "De nakna och de döda" är oundviklig. Jag kan inte minnas att Mailer någonsin frossade i blodbad och lemlästning. Hos honom kommer det enskilda ödet alltid före det kollektiva slaktandet.
Hur annorlunda hos Carsten Jensen! "Den första stenen" är 650 sidor lång. Av dessa sidor upptas säkert hälften av spektakulära och bloddränkta scener. Det skjuts, det skalperas, inälvor väller ur uppsprättade bukar och hjärnsubstans flyger ur söndersprängda skallar. Säkert en sann bild av krigets helvete. Men hur fungerar det som roman? Det fungerar inte alls.
Jag tror att huvudorsaken är att Carsten Jensen vägrar släppa sitt journalistiska jag. Han låter bloddrypande stridsscener gå före en känslig och nyanserad människoskildring. Det smittar av sig på hans språk. Så länge han håller sig till krigsscenerna är det rafflande och effektivt. Men i människoporträtten visar det sin svaghet. Där pendlar språket mellan grabbig jargong och ytligt psykologiserande.
Som om det inte var nog är kärlekshistorien mellan Hannah, en av de kvinnliga soldaterna, och hennes plutonchef Schrøder, en dubbelnatur som spelar en ödesdiger roll i boken, så uselt berättad att man rodnar av skam.
Men här finns också prov på styv och trovärdig psykologi. Dit hör porträttet av danskarnas överbefäl, överste Steffensen. Steffensen är en liten medelålders man med vältrimmad mustasch som aldrig har lämnat rollen som kommunpolitiker på Bornholm. I krigets vanvett är han lika vilsen som en fjäril i en pansarvagn.
I krig finns inga vinnare, bara förlorare, brukar det heta. Och kanske är det bokens sensmoral. Alla dessa unga soldater hade säkert gjort mer nytta som lågstadielärare eller bilmekaniker i Islev och Hvidovre än som kanonmat i ett meningslöst krig. Man ska heller inte ta miste på den indignation som talar ur porträtten av våldförda kvinnor och barn. De är krigets verkliga offer.