Lukasjenko välkomnas om han står på knä - Maktkampen mellan den belarusiska oppositionen och president Lukasjenko tycks ha hamnat i dödläge med oviss utgång. En vinnare finns sannolikt redan - ryske presidenten Vladimir Putin. Och kan Lukasjenko sitta kvar?
Detta är en analyserande text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Redan den 8 december 1999 undertecknades ett långtgående samarbetsavtal mellan Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin och Alexander Lukasjenko och knappt två månader senare trädde avtalet i kraft utan tidsbegränsning. Målet var att skapa en union mellan de båda länderna.
Fortfarande är inte alla punkter uppfyllda. Lukasjenko har än så länge varit motsträvig och inte gett efter för alla krav från Putin.
Lukasjenko har ofta växlat mellan att flirta med Väst för att sätta press på Ryssland - för att sedan vilja samarbeta igen. Det är ingen hemlighet att Putin knappast skulle vilja ta ett glas vodka med Lukasjenko om inte denne var en så viktig bricka i det geopolitiska spelet.
Oavsett utgången av maktkampen mellan oppositionen och Lukasjenko kommer dock presidentens ställning aldrig att bli densamma. Efter 26 år vid makten har nationen definitivt fått nog, diktatorns legitimitet är borta. Även om det återstår många veckor vid makten är han så försvagad att Putin fått ett stort övertag. Därmed har chansen uppenbarat sig för Putin att kunna infria ett av sina stora mål: Skapa ännu bättre kontroll över det för Ryssland så strategiskt viktiga landet i hjärtat av Europa, precis i frontlinjen mellan Nato och Ryssland.
För tillfället kan det tyckas att Putin mest avvaktar. Men han har sedan demonstrationerna började haft minst fem samtal med Lukasjenko, fler än under ett normalt år.
Och Ryssland agerar. Vid maktskiftet i Ukraina 2014 och även i Georgien 2008 var det så kallade "små gröna män", de omtalade elitsoldaterna som dök upp på Krim. I dag rör det sig i huvudsak om "små gråa män" som i stället infiltrerar säkerhetstjänsten och olika myndigheter. Slutmålet är ett fullskaligt Unionsavtal, som kan börja med gemensam valuta och sedan innefatta även utrikes-och försvarspolitik.
För Putin är en militär intervention sista utvägen för att ta kontroll. Han kommer knappast att tillåta ett helt demokratiskt val, men han skulle kunna stödja en kandidat typ Ukrainas Volodymar Zelensky eller Armeniens nye demokratiskt valde och populära premiärminister Nikoj Pasjinjan, som ledde oppositionen i landsomfattande protester som fick regimen på fall. Den viktigaste egenskap är att det inte finns någon strävan att närma sig Nato.
För Moskva är det samma skräckscenario som det skulle vara för Washington och Pentagon om Kina eller Ryssland inledde ett försvarssamarbete med Mexico, Kanada eller Cuba (minns Cubakrisen 1961).
Efter Natos stora expansion österut och förstärkningar av trupper och militär hårdvara både i de baltiska staterna och Polen har Ukraina och Belarus ökat i strategisk betydelse. Putin har med annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina visat att han inte acceptera Natobaser där och detsamma gäller Belarus.
En av flera stora skillnader mellan protesterna på Maidantorget i Kiev och de nu pågående demonstrationerna i Minsk är att det inte hörs några rop på ett närmande till Väst. Tvärtom har Svetlana Tichanovskaja betonat ett fortsatt intimt samarbete med Ryssland, väl medveten om hur hårt den belarusiska ekonomin är knuten till Ryssland.
Tichanovskaja har av säkerhetsskäl tillsammans med sina barn flytt till Litauen och hennes make sitter häktad i Minsk. Läget för alla ledande oppositionella är liknande, antingen har de flytt utomlands eller sitter i häkte. I det långa loppet är det en svaghet för oppositionen, även om den hittills visat en sådan imponerande styrka att inte ens Lukasjenkos beordrade polis- och militärförstärkningar på gator och torg räckt till.
Förutsättningarna för oppositionen att lyckas störta Lukasjenko är ändå inte ljusa. När arbetarna på en stor statlig traktorfabrik i början av demonstrationerna visade sitt öppna stöd genom att bua ut Lukasjenko tändes ett hopp. Om den tendensen hade fortsatt på många fabriker hade situationen kunnat se annorlunda ut. Nu har säkerhetspolisen plockat bort anstiftarna en efter en och Lukasjenkos besked att "ni ska inte få anställning någonstans i vårt land" har dämpat demonstrationslusten på fabrikerna.
Hans taktik är också att arrestera demonstranter på gatorna. Maskerade män åker till och med hem till misstänkta oppositionella och släpar ut dem till sina bilar och bussar utan nummerplåtar.
Onsdagens försök att även arrestera Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj visar hur desperat Lukasjenko är att få undan alla som talar om demokrati och nyval. Aleksijevitj är den enda kvarvarande av sju medlemmar i det nybildade Samordningsrådet som finns kvar i Minsk. Men arresteringen av Nobelpristagaren misslyckades och i en intervju med nyhetsbyrån Reuters sade hon bland annat:
- Vi måste stå enade, inte ge upp våra mål. Det finns en risk att vi kommer att förlora vårt land.
Det sistnämnda fokuserar på vad kampen handlar om, även om oppositionen hittills varit positivt inställd till Ryssland. Efter två veckors tystnad visade Putin att han är beredd att stödja Lukasjenko. Inte för att denne är populär i Kreml, men att han för tillfället är bekväm och nu har målat in sig i ett hörn där enda bakdörren leder just till Kreml. Putin tar gärna emot Lukasjenko, men han ska stå på knä.
Oppositionen har därmed inte bara Lukasjenko emot sig. Det finns också inrikespolitiska skäl till att Putin inte vill ha ett framgångsrikt slut för demonstranterna. Lukasjenko har suttit vid makten i 26 år, och vid nästa presidentval i Ryssland 2024 har Putin suttit 24 år vid makten. En lyckad orange revolution i Belarus kan inspirera oppositionen i Ryssland även om Putins ställning i dag är starkare än Lukasjenkos var inför förra månadens val.
Ett tänkbart scenario är att en försvagad Lukasjenko, som väntas besöka Moskva inom kort, går med på intimare samarbete i Unionsavtalet, kanske också är beredd att utlysa nyval och deklarera att han själv inte ställer upp.
I så fall har oppositionen nått sitt huvudmål, Lukasjenko behöver inte stå med skammen att bli avsatt och Putin kommer att ha ett avgörande ord när det gäller efterträdaren.
Hur var det Aleksijevitj uttryckte det? "Det finns en risk att vi kommer att förlora vårt land".