Mellan Trump och Putin. Världen har blivit osäkrare. - Utrikesminister Margot Wallström (S) avslutade regeringens utrikespolitiska deklaration på onsdagen med att sträcka ut händerna till övriga partier i riksdagen och en önskan om att "vi erkänner andras kloka poänger".
Det skulle onekligen inte skada med fler utsträckta händer i riksdagen - och då inte enbart i ord utan även i handling i form av blocköverskridande samarbete.
Men när det gäller utrikespolitiken är samsynen i riksdagen traditionellt tämligen stor. I få centrala frågor finns diametralt motsatta uppfattningar mellan regeringen och alliansen.
Wallström inledde med konstaterandet att världen genomlever en tid av stor osäkerhet och snabba förändringar. Den utrikespolitiska deklarationen som sådan bjöd dock inte på några tvära kast. Kritiken av Ryssland var något nedtonad jämfört med förra året, vilket lett till en del höjda ögonbryn. Men det konstaterades att Ryssland utrikespolitiskt agerar aggressivt och ökar spänningarna och att även den inrikespolitiska utvecklingen är negativ.
Regeringen slår fast att "Sverige fördömer Rysslands aggression mot Ukraina och illegala annektering av Krim" och att "sanktionerna ska ligga fast så länge skälen till att de infördes kvarstår".
Det är fortfarande föredömligt tydligt.
Ryssland är opålitligt, så mycket är säkert. Värre i dagsläget är den växande osäkerheten om huruvida ett USA lett av president Donald Trump går att lita på.
"Vita husets agerande väcker frågor om USA:s roll i världen", konstaterade Wallström.
Minst sagt.
I måndags tvingades säkerhetsrådgivaren Michael Flynn avgå sedan han som privatperson - innan Trump tillträdde - haft samtal om de amerikanska sanktionerna mot Ryssland med den ryske ambassadören Sergej Kislyak. Något som i USA är olagligt. Efteråt lämnade han även oriktiga uppgifter om dessa samtal. Det hela är bisarrt. Att Flynn, tidigare chef för det amerikanska försvarets underrättelsetjänst, inte skulle ha insett att samtalet med Kislyak förmodligen avlyssnades, framstår som osannolikt.
Omdömeslösheten väcker frågor. Även om den man som utsåg Flynn till sin rådgivare - Donald Trump.
Enligt uppgifter till New York Times visar samtalslistor och avlyssnade telefonsamtal att medlemmar i Trumpkampanjen under året före presidentvalet haft upprepade kontakter med högt uppsatta tjänstemän inom den ryska underrättelsetjänsten.
Misstankar som funnits under en längre tid om att personer i Trumps närhet står under ryskt inflytande, ser nu ut att bekräftas. Redan i somras tvingades Trumps dåvarande kampanjchef Paul Manafort gå på grund av sina ryska affärskontakter. Näste man till rakning är kanske Trump själv: Hur ser hans ryska kontakter egentligen ut?
Vad gäller Flynn ringde varningsklockorna högt långt innan han utsågs till nationell säkerhetsrådgivare. Den tidigare generalen Flynn har länge odlat kontakter med Ryssland. 2015 var han gäst när den ryska statliga propagandakanalen Russia Today, RT, firade jubileum. Flynns bordsgranne var ingen mindre än den ryske presidenten Vladimir Putin.
För svenskt och europeiskt vidkommande är den nya amerikanska administrationens syn på Nato och de transatlantiska banden den kanske mest centrala frågan.
"Som president Trump har sagt: hans stöd till Nato är starkt", sade USA:s försvarsminister James Mattis när han på onsdagen anlände till Bryssel för sitt första möte i försvarsalliansen. Problemet är att president Trumps inställning till Nato - som så mycket annat - verkar variera med dagsformen.
På Twitter sluggar den självupptagne och lättkränkte Trump vilt mot medier, domare, privata företag och alla som går honom eller någon i hans familj emot. Under tiden drar Vita husets grå eminens, chefstrategen Steve Bannon, upp linjerna för politiken. Det väcker frågan om vem som egentligen är världens mäktigaste man. Är det Trump? Eller är det Bannon, han som en gång uttryckte en önskan om att "få allt att krascha och förstöra hela etablissemanget"?
I internationella relationer finns inget farligare än osäkerhet kring olika aktörers avsikter och agerande.