När fienden får lov att tala ut - "Är du van vid att bli slagen? För du kommer att få stryk när det här sänds", säger Vladimir Putin till regissören Oliver Stone nära slutet av "The Putin interviews", en miniserie i fyra delar som sändes på Showtime i USA i förra veckan. Förutsägelsen har slagit in. Newsweek kallade exempelvis serien “en uppvisning i stövelslickande av en allt mer urspårad regissör".
Stone börjar mjukt, men går gradvis in på allt mer känsliga ämnen, som hbtq-rättigheter. Han ger sig inte in i polemik med sin intervjupersons världsbild, men bekräftar den inte heller; han visar helt enkelt upp den. Närmast att pressa presidenten kommer han i ämnet cyberspionage: är det inte dubbelmoral att hylla Edward Snowden när Ryssland har sitt eget NSA (SSCI) och sina egna övervakningslagar?
Paret har en lätt komisk visuell dynamik, med den rufsige, yvige björnen Stone och den strikte, vasst småleende vesslan Putin. Den senare framträder som något av en praktisk intellektuell (“Gorbatjov uppfann inte utopismen, det var de franska socialisterna"; “oligarki är sammansmältningen av förmögenhet och makt"), och fast han bara skämtar en handfull gånger (varav en det mindre lyckade “jag är inte kvinna, jag har inga dåliga dagar") verkar han nästan alltid naturlig och avslappnad. För hans liberala kritiker framstår det antagligen som “att tala om rättigheter och demokrati för att försvara tyranni", som författaren Peter Pomerantsev skrev i en essä om Vladislav Surkov, Putins PR-guru.
Men alla ilskna och föraktfulla omdömen om "The Putin interviews" går nog inte att förstå utan att se det omgivande sammanhanget. Vi är vana vid att se västs officiella fiender presenterade som karikatyrer, diaboliska och samtidigt groteska, den ena märkligt lik den andra. Milosevic eller Khadaffi hade inga egna engelskspråkiga TV-kanaler för att slå tillbaka i propagandakriget. En geopolitisk motståndare som får presentera sig med sina egna, väl valda, ord är en ovan upplevelse.
Vilka blinda fläckar man än kan anklaga Oliver Stone för, sätter "The Putin interviews" också fingret på västerländska mediers egna blinda fläckar. Varför noterade aldrig Nato-länderna IS vindlande konvojer av tankbilar på väg till turkiska gränsen, innan Ryssland började bomba dem? Varför bara försvann frågan vilka krypskyttarna under upploppen i Kiev egentligen var, efter att även de internationella nyhetsbyråerna konstaterat att de inte tycktes ha sänts ut av regeringen? Varför kallades aldrig störtandet av en trots allt vald president för en kupp?
För ryssarna, liksom i exempelvis Latinamerika, framstod det antagligen som något ironiskt med USA:s stora upprördhet över "utländsk inblandning i en valrörelse". "Mjuk makt" har under årtionden varit något som utövats av USA och dess allierade mot andra delar av världen - från Hollywoodfilmer producerade i samarbete med CIA och Pentagon till mäktiga nätverk av NGO:s i Östeuropa och tidigare Sovjetunionen, som också omnämns i intervjuerna. När nu Ryssland (och Kina, som mer inriktat sig på länder som Australien än på oss här i Västeuropa) lärt sig samma spel och riktar professionellt utformad kommunikation mot oss uppstår förvirring.
Och en del hysteriska överreaktioner. Tidigare i år publicerade två forskare från Utrikespolitiska Institutet en studie över "rysk propaganda i Sverige". Den avslöjade inga frontorganisationer eller dolda penningströmmar. Forskarna tyckte det räckte att följa "det ryska narrativet" genom svensk debatt - vilket exempelvis klassade alla motståndare till NATO-medlemskap som Kreml-propagandister. Häromveckan flammade debatten upp igen med en artikel av Per Leander och Aleksej Sachnin på Aftonbladet Kultur. Vad man än tycker om publiceringsbeslutet och författarnas trovärdighet, är det intressant att exempelvis försvarsdebattören Patrik Oksanen utan vidare klassar den som del i "det ryska informationskriget". På frågan om hur han får ihop det med att den aktuella artikeln är full av kritik mot de ryska makthavarna, svarar han (i en Facebookdiskussion) att nämnda krig "inte går ut på att få dig att älska Putin eller regimen, utan att undergräva tilliten i våra samhällen". Under det skulle nog rätt mycket samhällskritik kunna falla.
Visst är propaganda, desinformation och ideologisk manipulation ständigt förekommande i världspolitiken, från alla håll. Men såväl reaktionerna på Stones intervjuer som den svenska debatten visar på en tendens där alla åsikter som går emot västländernas synsätt betraktas inte längre som just åsikter att bemöta, utan som psykologisk krigföring från en fiende, och personerna som framför dem som närmast landsförrädare. Då hamnar vi lätt i vår egen form av politiskt förtryck i demokratins namn.