Odenberg SD är en säkerhetsrisk - Som tidigare försvarsminister är jag djupt oroad över perspektivet att SD ska få ett ökat inflytande över svensk försvars- och säkerhetspolitik. Partiet är en potentiell säkerhetsrisk för vårt land, skriver Mikael Odenberg (M).
Valrörelsen 2018 är i ett hänseende märklig. Inte minst Socialdemokraterna har byggt en stor del av sin kampanj på att anklaga andra för att öppna för Sverigedemokraternas stöd - samtidigt som S-regeringen under mandatperioden i åtta av tio blockskiljande voteringar fått igenom sin politik på grund av direkt eller indirekt stöd från just SD.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
SD tar tacksamt emot detta utanförskap. Det stärker partiet i precis den roll man eftersträvar, det vill säga att vara "folkets sanna röst" i strid mot ett gammalt etablissemang som inte lyssnar på medborgarna och som inte har fattat någonting. Många gamla och nytillkommande SD-väljare stärks därför i sin uppfattning att det nu är nödvändigt att ge detta etablissemang en rejäl smäll på käften.
Sanningen är att SD efter valet kommer att få ett ökat inflytande. Det får man i kraft av ökad representation i riksdagen och är svårt att invända emot, eftersom det är den parlamentariska demokratins hela idé. Och riksdagens spelregler ska förstås gälla lika för alla. Till exempel sitter SD redan i dag med i beredningar och utredningar på samma villkor som andra riksdagspartier.
Men att ha starkt väljarstöd innebär inte per definition att man är eller kan vara en samarbetspartner.
Jag hör till dem som aldrig har kallat SD för ett rasistiskt parti. Däremot är det så att man med stor sannolikhet röstar på SD om man är rasist. Den rötan har också trängt ända upp i SD:s riksdagsgrupp och den senaste veckan har vi sett en parad av gamla nazister som tågat ut/uteslutits från olika SD-valsedlar runtom i landet.
Detta är ingen tillfällighet och självfallet påverkar detta övriga partiers samarbetsvilja även om dessa i förbluffande stor utsträckning har tillvant sig vid V:s minst lika smutsiga historia. Framför allt handlar dock parlamentariskt samarbete om sakpolitik. Det finns här en mycket lång rad grava invändningar mot SD men jag ska här begränsa mig till en.
SD är emot en anslutning till Nato. Det måste man förstås respektera men i sin försvarspolitiska budgetmotion förra hösten hävdade SD på fullt allvar att vårt samarbete med Nato - som S-regeringen förtjänstfullt stärkt under mandatperioden - har medfört en "ökad krigsrisk". Man vill - tillsammans med V - slopa det mycket viktiga värdlandsavtal som vi tecknat med Nato och dra oss ur det europeiska försvarsmaterielsamarbetet inom EDA (European Defence Agency) som bland annat handlar om att skapa en motvikt till amerikansk försvarsindustri.
Ännu värre är att SD i sitt valmanifest deklarerar att "Sverige ska respektera balansen mellan stormakterna". Det för tankarna till 1970-talets Palme-liturgi men är nyspråk för att det inte är så farligt att Ryssland anfaller Georgien, ockuperar Krim och bedriver krig i östra Ukraina.
Ett annat uttryck för SD:s kålsuparperspektiv är att Jimmie Åkesson i en radiointervju nyligen passade på frågan vilken ledare han föredrar - den demokratiske Macron i Frankrike eller autokraten Putin i Ryssland. Har man normala demokratiska reflexer så finns bara ett svar på den frågan.
I valrörelsen driver SD även kravet på swexit, ett svenskt utträde ur EU. Den som vill se vilken ekonomisk och politisk skada detta skulle få kan studera brexit. För ett litet exportberoende land som Sverige skulle ett utträde ur EU medföra irreparabel skada.
SD är också det parti som anställde Egor Putilov. Han fick uppehållstillstånd på falska grunder, opererade under minst sju alias, nästlade sig in i flera skyddsobjekt och fick anställning på SD:s riksdagskansli. I dag får han inte ens en pressackreditering till riksdagen, eftersom han på goda grunder är identifierad som en säkerhetsrisk.
SD vill öka försvarsanslagen och det är bra. Men en del av pengarna ska enligt partiets valmanifest gå till att sätta in svensk trupp i våra förorter för "ordningsskapande insatser", något som för mina tankar till helt andra länder.
Man behöver inte kalla sig "nationalist" eller "Sverigevän" för att vilja försvara sitt lands frihet och oberoende. Själv valde jag att avgå från min post när jag ansåg att den ambitionen inte togs på tillräckligt stort ansvar. Av precis samma skäl skulle jag inte kunna rösta på SD. Partiet är nämligen av ovan nämnda skäl en potentiell säkerhetsrisk för vårt land. Jag hoppas att fler än jag kommer att fundera på vad försvaret av fosterlandet egentligen innebär när man står där inne i valbåset.
Mikael Odenberg
före detta försvarsminister (M)