Personlig musik ger den bästa trösten - Det finns en karta på internet som i en dynamisk tidslinje visar hur länders gränser har rört sig från stenåldern fram till i dag. Kartbilden är väl inte hundraprocentigt korrekt, jag ser själv ett par fel i den och om dessa grannlaga ting finns naturligtvis tvistande skolor, men man fattar den generella poängen mycket bra: jorden ligger fast, nationers gränser flyttas.
Somliga mer än andra. Medan gränsen för det vi kallar Sverige från 1905 ligger fast och stabil här uppe i norr, som man lätt tänker sig för evigt, flimrar länderna på den europeiska kontinenten förbi medan tidslinjen rör sig fram över 1900-talet. Det landområde som nu heter Ukraina har skavt mellan stormakter i århundraden. Länge tillhörde landet det Osmanska riket. Därefter var Ukraina självständigt en kort tid efter första världskriget, sedan uppsuget i Sovjetunionen från 1922 till 1991. För två år sedan utbröt en konflikt som har eskalerat till ett fullskaligt krig i delar av landet. Storpolitiska dragkamper mellan Ryssland, EU och Nato utspelar sig på ukrainsk mark.
Hos vem man förlägger ansvaret för konflikten beror mycket på vilken identitet man själv bekänner sig till. Något som har skapat oro mellan grupper i Ukraina har varit frågan om vilken status det ryska språket bör ha. Konflikten eskalerade när det ukrainska parlamentet fråntog regioner i Ukraina rätten att bevilja ryska och andra minoritetsspråk status som officiellt språk.
Kulturen, kan man säga, ligger alltså i roten till konflikten. Men kultur, det har påpekats många gånger, har också en särskild betydelse för människor som lever under hot. Språket, identiteten, konsten blir det gemensamma man hänger upp sin tillhörighet på. Grupptillhörighet kan locka till chauvinism men det går ändå inte att tänka sig en mänsklighet som inte lutar sig på det gemensamma, och identitet och nationalitet är inte samma sak.
"Kära vän! Du håller i din hand en skiva med musik som var kanske den enda trösten för dem som komponerade den under olika perioder i Ukrainas tragiska historia". Så skriver Natalya Pasichnyk på konvolutet till den nya skivan "Consolation. Forgotten treasures of the ukrainian soul" (BIS). Pasichnyk är en ukrainskfödd klassisk pianist som sedan tjugo år är bosatt i Sverige. När Ryssland annekterade Krim 2014 samlade hon och systern Olga musikervännerna till en stödkonsert där intäkterna gick till ukrainska barns musikutbildning.
Men syftet var också ett annat. Natalya Pasichnyk brinner för att göra den ukrainska musiken känd. Därför hörs endast ukrainska tonsättare på skivan, för de flesta av oss svenskar tidigare okända. Musikerna hade kunnat spela Brahms och Mendelssohn och Sibelius -det är genomgående nationalromantisk eller senromantisk musik på skivan -men det hade inte berört den ukrainska identiteten, och tanken är att göra de ukrainska kompositörerna mer kända och därigenom öka vårt engagemang för landet. Det är smart.
"Consolation" håller hög klass. Kanske hade det varit riktigare att kalla skivan "Natalya Pasichnyk with friends", eftersom pianot är med i varje spår. Cellisten Jakob Koranyi vill man höra åtminstone i ett spår till, och det hade gett mycket att höra barytonen Luthando Qave utveckla sig, men det är en fin helhet och känsligt tolkat av musikerna som skruvat ner känsloläget till ett återhållsamt uttryck; också det klokt i en musik som har så mycket hjärta och smärta.
Skivan heter "Consolation", tröst. Ett annat aktuellt trösteprojekt är "Music for my love" där musik skrivits för Yodit Tekle, den unga hustrun till en brittisk skivbolagsman, Martin Anderson. När hon diagnosticerades med magcancer bad han en vän skriva någon musik till tröst för henne. Så kom den första "Song for Yodit" till. Fler kompositörer anslöt. När Yodit gick bort bara några månader efteråt, fanns mer nyskriven musik än vad som fanns plats för på minneskonsertens program.
Nu har Martin Anderson börjat spela in de över hundra nya verken och ge ut på skiva. En första cd i vad som är tänkt att bli en serie har släppts. "Music for Yodit" blev det mer allmängiltiga "Music for my love". Man kan läsa om projektet på hemsidan, och donera pengar som går till fler inspelningar och till cancerforskningen. Det är värdefullt. Men jag kan inte låta bli att tänka att det hade varit bättre att behålla den ursprungliga titeln. "Music for Yodit" är trots allt personligare än "Music for my love", och det är ju, som Natalya Pasichnyk har förstått, det personliga som fångar vårt engagemang för ett land eller en människa.