Raka rör och öppna kort. Finland visar vägen. - För första gången deltar Sverige i det säkerhetspolitiska seminarium som Finlands presidentSauli Niinistö sedan några år arrangerar på sitt sommarresidens Gullranda i Nådendal.
Men beskedet att han också skulle ta emot Rysslands president den 1 juli väckte förvåning bland de svenska gästerna. Sveriges tidigare ambassadör Mats Bergquist konstaterade att Putin inte är välkommen i Stockholm och den tidigare försvarsministern Karin Enström (M) beskrev, enligt public service-bolaget Yle, besöket som närmast obegripligt:
"Vi har fortfarande en illegal annektering av Krim och aggressioner i östra Ukraina. Då tycker jag att det är en olycklig signal att det är business as usual. "
Också de baltiska staterna har kritiserat Finlands president för hans dialog med den ryske presidenten. I mars besökte Finlands president Putin i Moskva och nu tog alltså Niinistö emot Putin på Gullranda.
"Ni hänger inte med i er tid", svarar Niinistö sina svenska kritiker.
Handelsbojkott är det vapen EU kan använda mot ryska aggressioner. Det vapnet har också använts framgångsrikt sedan annekteringen av Krim. Frågan är vad andra gester, "signalpolitik", åstadkommer. Biter ett moraliskt fördömande på Putin? Knappast.
Frågan är ändå om inte Finland är väl pragmatiskt i sin relation med grannen - även om den har historiska skäl som omvärlden inte alltid förstår. Och Finland står bakom EU:s linje.
Trots att handelssanktionerna slår hårt mot Finlands lantbruk - 30 procent av mejeriföretaget Valios export gick tidigare till Ryssland - säger mjölkbonden Kristian Westerholm intervjuad i DN (1/7) att han har förståelse för sanktionerna:
"Det är ju uppenbart att det är Ryssland som är boven i det hela. "
Och för president Niinistö är det principiellt viktigt att inte diskutera några detaljer när det gäller sanktionerna, skriver DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén.
Nästa vecka möts Nato i Warszawa. Försvarsalliansen beslutade för ett par veckor sedan att skicka 4 000 soldater till de baltiska staterna och Polen som ett svar på Rysslands provokativa politik.
Trots Minskavtalet, som Ryssland skrivit under, har inte separatisterna upphört med sin destabilisering i östra Ukraina.
Ryssland respekterar inte Ukrainas nationella suveränitet. I sammanhanget är det ointressant att Krims befolkning röstade för att tillhöra Ryssland. Det ändrar heller inget i sak att Krim har historiska band till Ryssland. Annekteringen av Krim var ett folkrättsbrott. Liksom separatismen i östra Ukraina visar den att Ryssland inte respekterar de mindre länderna. För Ryssland är det den starkes rätt som gäller.
Ideologiskt ligger detta tankesätt i linje med högerextremism, så har Ryssland också stöttat europeiska högerpopulistiska partier ekonomiskt. Och Putin är en förebild i dessa läger, den starke ledaren.
Franska högerpopulistiska Nationella frontens tidigare ledare Jean-Marie Le Pen försvarade Krimannekteringen genom att referera till l´Empire russe. Sedan Ryssland skakat av sig kommunismen hade han blivit Rysslandsvän, förklarade han och hyllade det gamla ryska imperiet.
Hur förhålla sig till en granne som ogenerat nonchalerar folkrätten?
Finland har utrett frågan om ett eventuellt Natomedlemskap och listat fördelar och nackdelar. Sverige gör det inte. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har skjutit ifrån sig frågan genom att säga att det inte är första gången Finland utreder frågan. Som om det förklarade något.
Bortsett från Finlands mycket långa gräns mot Ryssland så har Sverige och Finland ett snarlikt säkerhetspolitiskt läge som militärt alliansfria grannar - med täta band till Nato och ett försvarssamarbete.
Vad finns att förlora på en offentlig utredning om Nato? Hur kan det skada att lägga argumenten på bordet?
Säkerhetsläget är osäkert. Det behövs mer analys, mer dialog och mindre signalpolitik. Ingen blir säkrare av att sticka huvudet i sanden.
Att som Finland bjuda in Putin till Gullranda är att gå väl långt. Men att inte göra något alls är ändå sämre.