Tänk om politiker faktiskt menar det de säger? - "Vill ni ha det totala kriget?"
Frågan rungade i högtalarna i Sportpalatset i Berlin den 18 februari 1943. De församlade åhörarna vrålade ett unisont "Ja!" till svar.
Det var sannerligen inte menat som ett skämt då den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels vrålade ut sitt "erbjudande" mitt under brinnande världskrig. Så här i efterskott kan man ändå se det absurda i frågan och det svar den fick. Som en sorts förvriden Monty Python-sketch. Det går att skratta.
Skrattet fastnar dock i halsen när man hör vad dagens politiker har att säga. Baksmällan från andra världskriget verkar ha varat i drygt 70 år, men nu gått över - det tycks åter fritt fram för politiska budskap som rimligen borde betraktas som omöjliga.
HARRISONS HISTORIA - utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen
I väst har det republikanska partiet i USA som bekant tagit fram en presidentkandidat som erbjuder sina väljare en mur mellan sitt land och grannen i söder. Det handlar om samma parti som Ronald Reagan representerade - den president som 1987 vid Brandenburger Tor i Berlin uppmanade Sovjetunionens ledare: "Mr Gorbachev, tear down this wall!". Nu vill Donald Trump bygga upp muren, fast denna gång mellan Texas och Mexiko.
Murar är populära även inom Europa. Ungerns premiärminister Viktor Orbán har visat vägen när han spärrat av sina gränser med rakbladsvass taggtråd. Vladimir Putin i Ryssland och Marine Le Pen i Frankrike är rörande överens om att den egna nationen alltid måste komma först. Internationellt samarbete är av ondo. Inför den olycksaliga brexit-omröstningen liknade Boris Johnson EU:s vision om ett enat Europa vid Napoleons och Hitlers angrepp på sina grannländer. Så idag samarbetar nationalister och isolationister paradoxalt nog över gränserna för att få stänga in sig bakom murar. Väl innanför dem vill de sedan sluta samarbeta.
Som om inte detta räcker lockas idag många av den våldsdyrkande islamofascism som IS erbjuder. De blodtörstiga uttalandena från terrororganisationens ledare matchar alla gånger Goebbels om det totala kriget.
I öst talar Turkiets president Erdoğan, som efter den misslyckade militärkuppen fått helt fritt spelrum, om sina politiska motståndare som "virus" med "orent blod". 16000 har gripits och 60000 statligt anställda har avskedats i de pågående utrensningarna. Utöver detta har hans parti i veckan invigt landets första begravningsplats för förrädare, där avlidna kuppmakare ska grävas ner, men förnekas begravningsceremonier. Först att på detta sätt smädas ända in i döden var Mehmet Karabekir, en 34-årig kapten, kuppmakare och tvåbarnsfar, som lades under jord där i måndags.
De som nu blir förskräckta över Erdoğans framfart borde ha lyssnat på honom då han som borgmästare i Istanbul jämförde demokrati med att åka spårvagn:"Du reser med tills du nått ditt mål, sedan stiger du av. "
Ja, kanske måste vi börja lyssna lite mer uppmärksamt? Trump säger som sagt att han vill mura in USA, men föreslår dessutom förbud för muslimer att resa in i landet och antyder att USA och Nato inte bör försvara de baltiska staterna om dessa blir angripna av Ryssland. Kanske han faktiskt menar det han säger? Just som Erdoğan verkligen tycks ha menat att demokratin bara är ett färdmedel - och att det börjar bli dags att stiga av. På samma sätt som Goebbels faktiskt levererade det han erbjöd sina åhörare i Sportpalatset i Berlin: det totala kriget.
Naturligtvis bör också vi väljare mena det vi säger. Till skillnad från Independent-journalisten Emily Tierney, som efter folkomröstningen erkände att hennes röst för brexit var en slapp protest mot de etablerade politikerna. I en artikel beskriver hon den svettiga ånger hon kände vid insikten om att hon hade fått det hon hade röstat på - men egentligen inte alls ville ha.
Så länge världen fortsätter att välja "drag under galoscherna" istället för seriösa partiprogram får vi vara glada att vi åtminstone har humorn. Vi kan skratta åt dem som vrålade "Ja!" som svar på Goebbels fråga om totalt krig, vi kan flina åt Trumps clownerier, vi kan bryta ut i skrattparoxysmer vid tanken på Sverigedemokraternas beskrivning av svenskhet som att ha bonader på väggarna.
I Turkiet, ett land där den fria pressen i princip har upphört att existera, utgör galghumorn en viktig ventil. Satirtidningen Penguen publicerade nyligen en teckning med en man som ramlat ner i en helvetisk miljö av eld, svavel och rök, där han tas emot av en djävul. "Har jag dött och kommit till himlen?", är mannens oväntade fråga. Djävulen tittar klentroget på honom och svarar: "Hur tyckte du egentligen att livet i Turkiet var?"