Trög beslutsförmåga kan avgöra Finlands öde - Säkerhetsläget har skärpts för Finland, men ett lagförslag kan försämra handlingsförmågan vid ett angrepp, skriver Yrsa Grüne.
HELSINGFORS. Riksdagen ska småningom ta ställning till ett lagförslag om hur det ska gå till om Finland vill ge och ta emot hjälp i krig. Förra veckan slog dess grundlagsutskott fast att varken presidenten eller en enskild minister kan fatta ett dylikt beslut, inte ens i brådskande fall.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I Finland är presidenten Försvarsmaktens överbefälhavare men kan alltså inte fatta beslut om hjälp som omfattar bruk av militära maktmedel som ett så kallat militärt kommandomål. Det handlar om ett utrikes- och säkerhetspolitiskt beslut, enligt grundlagsutskottet och då ska beslutet tas av presidenten och hela statsrådet. Dessutom ska riksdagen informeras.
Att presidenten vid ett eventuellt krig överlåter kommandot åt kommendören för Försvarsmakten har aldrig uppfattats som att presidentens roll har försvagats. Men i en osäker tid är det just en organisation som möjliggör snabba beslut som ger ett övertag. Alla är inte övertygade om att den beslutsmekanism som nu föreslås fyller de kraven.
Enligt lagen leder presidenten utrikespolitiken i samråd med statsrådet. Ett brett politiskt samförstånd är naturligtvis viktigt. Om presidenten och regeringen inte är eniga är det dessutom riksdagens uppgift att uppmana dem att nå en överenskommelse. När regeringen har majoritet i riksdagen kan riksdagen i själva verket bli en skiljedomare.
Politiska dragkamper brukar inte heller vara snabba. I ett läge där säkerhetssituationen i Finlands närområde har försämrats är det inte östgränsen utan Östersjön som är det enda orosmomentet. Läget i Finska viken och Östersjön är spändare än när lagen om presidentens förändrade roll skrevs.
När Estland 1991 återtog sin självständighet förhöll sig Finlands dåvarande president Mauno Koivisto iögonenfallande svalt till detta. Kritiken mot Koivisto var också skarp. Men i en färsk rapport, beställd av Försvarsministeriet, och med rubriken En forsfärds korta historia hävdar Jukka Tarkka, en av de främsta experterna på finsk utrikes- och försvarspolitik, att det handlade om realpolitisk försiktighet. Koivisto motsatte sig inte Estlands självständighet, tvärtom.
Tarkka drar paralleller till en annan tidigare president J K Paasikivi som i offentligheten lovprisade den så kallade vänskaps- och biståndspakten (VSB-pakten) med Sovjetunionen. I bägge fallen handlade det om att man sade en sak och tyckte tvärtom, enligt Tarkka. En dylik balansgång är typisk för Finlands försvarspolitik efter kalla kriget, menar han och jämför detta med att navigera i en fors.
I samband med Koivistos död förra veckan har man påmint om att det var Koivisto som ledde Finland in i EU. Koivisto var också den som i september 1990 ensidigt förklarade att grunderna för VSB-pakten inte längre existerade. Men så hade också alla presidenter före Sauli Niinistö betydligt större maktbefogenheter när det gällde utrikespolitiska beslut.
Nyligen orsakade en artikel av Olli Ainola i en av de finska eftermiddagstidningarna en politisk storm. Enligt Ainola var president Niinistö och förre utrikesministern Erkki Tuomioja på olika linje ifråga om hur Finland borde agera om Estland skulle utsättas för ett anfall. Både Niinistö och Tuomioja reagerade kraftigt och försäkrade att Ainola har fel.
Men Finlands linje är fortfarande otydlig. Det finns också annat som man inte säger ut. "Om Åland skulle utsättas för ett angrepp borde Finland enligt det internationella Genève -avtalet från 1921 avvärja anfallet och meddela om detta till Nationernas Förbund som inte längre existerar", skriver Tarkka. En militär konflikt i Östersjöområdet skulle innebära en kapplöpning mellan alla inblandade militära makter för att ta kontrollen över Åland.
Internationella avtal väger lätt när maktpolitiska intressen står på spel. Det såg vi när Ryssland olagligt annekterade Krim. I politiken räcker det inte med att ha förmågan att reagera på drastiska förändringar. Man måste också ha förmågan att upptäcka svaga signaler och reagera på dem i ett tidigt skede så att hotet avvärjs, skriver Tarkka.
Finland deltar för närvarande aktivt i internationella militära övningar och klarar sig så länge som väst har ett intresse av samarbete i Östersjön. Men när situationen ändras står Finland ensamt, eftersom det är det öde landet själv har valt, skriver Tarkka.
Stor enighet råder på politiskt håll om att tiden inte är den rätta för Finland att söka medlemskap i Nato. Man hänvisar då till det spända läget och till de reaktioner en finsk medlemsansökan skulle utlösa hos grannen i öst. Motargumentet lyder att man kanske borde smida medan järnet är varmt, det vill säga ansöka om medlemskap i Nato medan intresset för Östersjöområdet ännu finns kvar.
YRSA GRÜNE är utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.