Trump på väg att slita sig loss i utrikespolitiken - Med Rex Tillerson borta har Trump klippt av bandet till det republikanska partiets utrikespolitiska etablissemang. Mycket talar för att 2018 kommer att bjuda på en mer otyglad president, skriver statsvetaren Björn Ottosson.
Mycket talar för att utrikespolitiken under Trumps andra år i Vita huset kommer att bli än mer turbulent än det första. President Trump håller på att slita sig loss från de tyglar som tidigare förhindrat honom från att bejaka sina impulser fullt ut. För ett par veckor sedan avgick Gary Cohn, ordföranden i det ekonomiska rådet, i protest mot de planerade tarifferna. I och med förra veckans avskedande av utrikesminister Rex Tillerson har Trump klippt av bandet till det republikanska partiets utrikespolitiska etablissemang.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
När Tillerson svors in som utrikesminister var det få som trodde att han skulle bli långvarig på jobbet. Det var bland andra före detta utrikesminister Condoleezza Rice och före detta försvarsminister Robert Gates som övertygade Trump att nominera honom. Som chef för oljegiganten Exxon värderade Tillerson stabilitet, förutsägbarhet samt vårdandet av goda relationer med världens viktigare stater. Dessa prioriteringar ligger helt i linje med det republikanska utrikespolitiska etablissemanget. Att det skulle uppstå meningsskiljaktigheter mellan Trump och Tillerson var således väntat. Vad som var överraskande var snarare hur lång tid det dröjde innan "Rexit" prydde löpsedlarna i USA.
Tillerson och Trump var oense i flera nyckelfrågor allt från exempelvis förhandlingarna med Nordkorea och huruvida USA ska bevara överenskommelsen med Iran, till blockaden av Qatar, Parisavtalet, samt frågan om tariffer. Att säga att Tillerson var ute i kylan är en underdrift. Vid flera tillfällen underminerades Tillerson öppet av presidenten mitt under pågående förhandlingar. Hans ställning urvattnades även av president Trumps beslut att ge sin svärson Jared Kushner samt sin dotter Ivanka röster i utrikespolitiska frågor. Tillerson hade knappast heller något stöd från sitt eget departement, snarare tvärtom, då hans ledarskap i stort kretsade kring byråkratiska omstruktureringar för att hålla UD inom de dramatiskt krympta budgetramar president Trump givit honom.
Bakom sig lämnar Tillerson ett marginaliserat och demoraliserat UD. Den utrikespolitiska riktningen samt det stålbad omstruktureringen fört med sig har lett till att mycket erfarenhet och talang lämnat departementet. Fjorton månader in i Trumpadministrationen är flera nyckelpositioner fortfarande inte tillsatta. Dessutom saknar USA ambassadörer i över 40 länder. Tillerson kan knappast anklagas för att ha pressat på hårt för att diplomatveteranen Richard Grenell formellt ska utses till ambassadör i Tyskland. Det är illa att USA saknar ambassadörer i länder som Sydkorea, Sydafrika och Turkiet. Att de i dagsläget inte ens har kandidater till dessa tre poster är något av en skandal.
Utrikespolitiken under Trumps första år har på det stora hela inte varit så omstörtande som många befarat. Som presidentkandidat gav Trump ofta intrycket att han ville riva upp allianser, överge frihandel för protektionism, samt staka ut en ny kurs med liten hänsyn till den utrikespolitiska tradition han ärvt av sina moderna företrädare.
Visst har det varit turbulent. Trump backade ifrån TPP-förhandlingarna, övergav Parisavtalet, hotade att dra USA ur Nafta, samt talade illa om Nato. Flera relationer har skadats, men hittills har avstegen från landets utrikespolitiska tradition varit mer symboliska än reella. USA står fast vid försvarsgarantierna Natos artikel fem innebär och Trump har varken dragit USA ur Nafta eller brutit överenskommelsen med Iran trots att han vid upprepade tillfällen beskrivit det förra som en katastrof och det senare som historiens sämsta uppgörelse. Dessutom hanterar Trump IS och Afghanistan på ett sätt som knappast får honom att sticka ut från den republikanska huvudfåran.
Det finns naturligtvis en rad orsaker till att USA:s utrikespolitik såg ut som den gjorde under Trumps första år. En av de viktigare var att den utrikespolitiskt oerfarne Trump tyglats av sina närmaste rådgivare. Tillerson, försvarsminister Jim Mattis och den nationella säkerhetsrådgivaren H. R. McMaster har bidragit stort till att Trump hittills avstått från att riva upp överenskommelsen med Iran. Likaså arbetade ordföranden i det ekonomiska rådet Gary Cohn och jordbruksminister Sonny Perdue hårt för att få Trump att backa från att inta en ännu radikalare position gentemot Nafta.
En annan anledning är att flera viktiga beslut under Trumps första år helt enkelt sköts på framtiden. Den 12 maj väntar ett nytt beslut angående Iranöverenskommelsen. Samma månad ska Trump träffa Kim Jong Un. Trump måste snart bestämma om han ska eskalera eller backa tillbaka. Detsamma kan sägas angående Nafta. Höstens kongressval närmar sig snabbt och det är viktigt att Trump innan dess har infriat fler av sina löften. Nu när dessa kritiska beslut måste fattas är president Trump således inte bara under ett högre politiskt tryck än tidigare. Maktbalansen i Vita huset har också förändrats.
Trumps beslut att införa tariffer och Cohns efterföljande avgång är ett tecken på att han håller på att slita sig. Cohns ersättare Larry Kudlow har redan modererat sin tidigare kritik av tariffer, något som naturligtvis var en förutsättning för att han skulle kunna ta jobbet. Tillersons ersättare, före detta CIA-chefen Mike Pompeo, valdes in i kongressen av Kansas fjärde distrikt under Tea-party-vågen 2010.
Pompeo är inte bara en av Trumps lojalaste anhängare. Han är även en hök angående Iran. Även om Tillerson och McMaster hade en så dålig relation att de knappt talade med varandra var de eniga angående vikten av att inte riva upp överenskommelsen med Iran. Nu har även McMaster fått gå och hans ersättare John Bolton är inte bara en hök angående Iran, utan även i en rad andra frågor. Denna utveckling lämnar försvarsminister Mattis än mer ensam i sin kamp att tygla Trump.
För utrikesdepartementet är "Rexit" och Pompeos tillträde i vissa avseenden en positiv utveckling. Pompeo har en nära relation med president Trump. Som CIA-chef har han personligen träffat Trump dagligen för att ge presidenten CIA:s så kallade Daily Brief. Med Pompeo på posten kommer utrikesministern inte att vara lika marginaliserad som tidigare och koordinationen mellan UD och Vita huset lär förbättras avsevärt, något som är viktigt för en framgångsrik utrikespolitik. Omstruktureringstakten lär också bromsas ner och ges mer eftertanke. Å andra sidan, är man emot Trumps utrikespolitik är dessa effektivitetsförbättringar snarare ett skäl till oro.
Mycket talar således för att 2018 kommer att bjuda på en mer otyglad Trump, så sätt på säkerhetsbältet för utrikespolitisk turbulens är att vänta.
Björn Ottosson
statsvetare vid Stockholms universitet, expert på amerikansk politik