Upplagt för mittenliberal baksmälla - Hur många dylika socialistiska reptrick kommer mittenliberalerna att tycka att kalaset är värt att stå värd för?
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
En plog ska vi ha, en harv ska vi ha,
en häst ska vi ha, som kan streta och dra!
En täppa med bönor och kål och spenat!
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha’t!
Gustaf Frödings äktenskapsvisa kommer osökt i tanken apropå det politiska beskedet som landade på fredagen, vältajmat i läget när många känslomässigt börjat varva ner och inte alls var särskilt sugen på annat än hägrande fredagsmys. Hellre harmoni än polemik. Försvarsuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna presenterades av en lättad Peter Hultqvist: försvaret ska få fem miljarder kronor årligen från 2022 till 2025. Det innebär en försvarsbudget på 84 miljarder 2025, att jämföra med årets 56 miljarder.
Nej, det hade inte kunnat hålla länge till. Peter Hultqvist har tidigare gjort sig ett gott namn i försvarsvänkretsar, vilket är möjligt enkom för att han anses begripa frågans relevans (resultatet av ett försvar satt på svältkur under många år - en sockerärt är inte mer än en sockerärt, men för den som under lång tid levt på ett halvt glas vatten framstår den som ett under av överflöd). Men Hultqvists eget försvar av sin regeringens tidigare ovilja att finansiera det som Försvarsberedningen påpekat nödvändigt har försvagat trovärdigheten. Vid någon punkt blir förtroendet förbrukat, när skillnaden mellan den uttryckta viljan och den medansvariga leveransen blir för stor. För att inte tala om den genans som partikollegan och ordföranden i Försvars- beredningen Björn von Sydow utsatts för av Magdalena Andersson, med Stefan Löfvens goda minne.
I sak är beslutet som fattats det enda rimliga, och alltså helt i enlighet med Försvarsberedningens tydliga budskap i den rapport som lades fram i våras. Framför allt ska en upprustning av markstridskrafter ske, vilket kräver fler rekryter och regementen. I linje med målet om ett mer robust totalförsvar innebär det också att hemvärn och civilanställda ska omfattas av fler huvuden, händer och fötter. Förslaget från Försvarsberedningen innebär att dagens krigsorganisation på 60 000 personer utökas till 90 000. Dessutom - vilket är centralt för de borgerliga partierna i Sverige, oavsett de stöder regeringen eller utgör opposition - innebär en försvarsbudget på 84 miljarder kronor en nivå av 1,5 procent av BNP, vilket förhindrar att vägen till ett svenskt Natomedlemskap växer igen.
Så visst frestade fredagens besked till att smälla med korkarna och kasta ostkrokar i luften, vilket också gjordes av både försvarsvänner och lojalt partifolk. Det är bara en sak, en liten detalj, som inte går att förbises och som snarare anmodar nyktert kranvatten i glasen. Pengarna. En sådan trist och världslig sak. Det är ingen slump att man meddelade på fredagen att besked om finansiering skulle komma under lördagen, när svenska folket hade kommit ännu längre in i helgfriden och sannolikt inte skulle orka bry sig så mycket om sådana petitesser. Liberalernas Allan Widman tog helg, med hänvisning till att han är försvarspolitisk talesperson, inte finans-dito: "Jag är lycklig över att inte behöva engagera mig i finansieringsbiten" (Aftonbladet 30/8). Men säg den lycka som varar.
Det är upplagt för mittenliberal baksmälla, eftersom inget i livet är gratis, och allra minst budgetposter i mångmiljardklassen. På lördagen kom det första beskedet: en bankskatt som ska fixa femmiljarderslanten för ett av åren, 2022. Inbäddat i klassisk vänsterretorik på temat att de besuttna ska stå för fiolerna. Så fantastiskt populistiskt att man måste buga; jo, för alla vet ju hur bankerna är, hur de skor sig och hur det vanliga folkets missnöje stigit i takt med att självbetjäningen ökat och den upplevda servicen minskat. Vem kan väl invända mot att de krösusarna kläms åt? Att bankerna liksom all annan kommersiell verksamhet lever på sina kunder är ett led som döljs i beskrivningen, att effekten av en höjd bankskatt i slutändan blir spararnas och låntagarnas börda.
För en utomstående är frågan hur många dylika socialistiska reptrick från vänster som mittenliberalerna kommer att tycka att kalaset är värt att stå värd för? Det är trots allt helheten som L och C ger sin välsignelse åt genom den överenskommelse de ingått. Och allting har sitt pris.
För kalas var det ock för Erk och Maja på fredage, när allt var möjligt. En gris, ankor och höns, kaffe, socker och sovel. En ko på ängen och dunbolster i sängen, "fint postelin och glaserade fat". Men tids nog blir det måndag, som Fröding påminner:
Men, Maja du, Maja du, var ska vi ta’t?
Jag är för fattig och du är för lat!
Du går på roten och jag går på stat!
Erk du!
Maja du!
Var ska vi ta’t!
Tf