USA valet Emotionalitet eller rationalitet? - Vad avgör den 8 november valet i frihetens och hjältarnas hemland? Känslor står mot förnuft i kandidaternas kamp om Vita huset.
I den amerikanska presidentvalsdebatten ingår uttrycket October Surprise i vokabulären. Det avser överraskande händelser som kan kullkasta spelplanen som den har etablerats efter kampanjstarterna i början av september. Experterna spekulerar i medierna om vad som kan komma: en terroristattack, en ny skandal från Wikileaks, krigshändelser, ekonomiska chocker…
Listan kan göras lång av så kallade svarta svanar, osannolika i sin uppenbarelse men av sådan betydelse att allt ändras. Frågan är om inte en September Surprise redan har inträffat förra söndagen, när Hillary Clinton vid minnesceremonin för den Elfte september höll på att svimma framför tv-kamerorna. Den som ser hennes snedsteg i klippen undrar förstås över hälsotillståndet. Blotta misstanken om ljugande i frågan stör ut hennes kampanj under veckor, varav snart inga återstår före valdagen den 8 november.
Mot Donald Trumps bevisat dåliga omdöme ställs nu hennes; är det så klokt att med lunginflammation ställa sig i hög värme när man har druckit för litet? Och så svänger obönhörligen opinionssiffrorna. Hennes långvarigt "säkra" övertag av elektorer med god marginal ända fram till vätskebristen smälter nu snabbare än polarisen. Med tanke på hur jämnt läget är - minns några hundra valsedlar i en valkrets i Florida i valet 2000 - ökar enligt färska analyser från forskarna den bakomliggande matematiken ytterligare spänningsläget.
Enligt Jeromes modell (INCVi,t = C + ΔUi,t-n + PJA t-n + PPIi,t-n + OPPVPi,t-n + President’s local Strongholdsi,t-n + Local Peculiaritiesi,t-n + Error), redovisad i Virginia-universitetets valforskares Crystal Ball, står det 50,1 - 49,9 i Clintons favör. Det är meningslösa siffror eftersom det beror på hur rösterna fördelas i några få ännu icke avgjorda delstater typ Pennsylvania och Ohio där skillnaderna mellan kandidaterna ryms inom felmarginalen.
Det många extremister hoppats på och vi andra befarat kan nu inträffa: Trump vinner. Den prognosen kan stå sig flera timmar efter att detta publicerats, till nästa "Surprise". Trump frammanade en sådan vid ett framträdande härom dagen när han i ett tal åter signalerade till nationens vapenbärare att de kan avgöra striden för egen hand, med det underförstådda budskapet klart som solen i Florida. Mot sådan emotionalitet står sig rationaliteten slätt; väljarna struntar sannolikt i en i normala fall avgörande faktor, nämligen färska siffror som visar att den amerikanska ekonomin går mycket bättre än på mycket länge, särskilt för de väljargrupper som Trump har vunnit med budskapet att allt är sämre än någonsin i frihetens och hjältarnas hemland, dessutom under en svart president.
Inför sådant kampanjande påminner man sig ett äldre libertarianskt uttryck för kampen mellan kandidater tidigare valår: There is no president like no president. Alltså; med tanke på att valet står mellan USA:s två mest avskydda politiker kanske det vore bättre om båda lämnade walk over åberopande fysiska och psykiska problem. Vita huset kunde stängas för renovering och makten övertas av kongressens ledare. Inte för att de är så mycket populärare efter det senaste decenniet hopplösa och ändlösa skyttegravskrig, som i vanliga amerikaners ögon fått första världskrigets Flandern att framstå som ett scoutläger och banat väg för Trumps hämnd på systemet. Men ändå.
Likväl är det tid att räkna med en president Trump som kan försöka förverkliga en del av sina säkerhetspolitiska budskap. Det för mig avgörande argumentet för att trots allt hoppas på Clinton är Trumps grumliga uttalanden om Nato, USA:s roll i världen och hot mot militären; generalerna sägs vara sopor. Isolationismen understryks av fientligheten mot frihandeln och grannländer som Mexiko, utöver kärleksförklaringarna till Kremls härskare, machomän emellan. Detta är en oamerikansk politik och bör bekämpas även på avstånd. Inte minst i det Europa som är helt utlämnat till USA i försvarshänseende efter den egna väldiga nedrustningen under en högst ensidig fredspolitik medan fienden mer än ett decennium förberett sig för krig.
Brännpunkten om de amerikanska väljarna röster fel om drygt sju veckor är Baltikum. För ett år sedan anslöt jag mig här i artiklar till den kör av utländska röster som sedan länge med Estlands president Ilves i spetsen krävde amerikansk trupp i Baltikum. Det ansågs då av svenska utanförskapare (neutralister som är Natomotståndare och "förstår" Putin) som ett krigshetsande steg som ganska säkert skulle hota världsfrede. I somras publicerade Robert Dalsjö vid FOI, en av Sveriges ledande säkerhetsforskare, en studie betitlad just Brännpunkt Baltikum om bakgrunden till beslut att göra just det sagda, först att 2015 börja rotera amerikanska kompanier på plats och sedan etablera en Natostyrka motsvarande fyra bataljoner i de tre utsatta staterna:
"Frågan om hur de baltiska staterna kan försvaras har snabbt stigit till toppen av den internationella agendan … I Sverige har hittills uppmärksamheten på frågan varit måttlig, trots att många internationella tankesmedjor menar att en konflikt om Baltikum nästan säkert skulle dra in Sverige. Dessutom har det nu bekräftats officiellt att närområdets säkerhet är en drivkraft bakom att Sverige ökar sina försvarsanslag, förstärker på Gotland och fördjupar samarbetet med Nato och USA … Balterna och polackerna upplever att de nu fått rätt, men anser också att de haft rätt hela tiden. "
Tyvärr är det bara att instämma med Dalsjö: "Samtidigt framstår Baltikum nu som Natos motsvarighet till vad Gotland är för Sverige - en viktig del i helheten som måste försvaras, men också framskjutet utsatt, svagt försvarat och svårt att förstärka i ett krisläge. "
Perspektivet bekräftades av Krister Bringéus Natoutredning förra veckan: "Konfrontationslinjen mellan Ryssland och Nato har förskjutits till Östersjöregionen … Sverige skulle med stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt … Tillträde till svenskt territorium vore av militäroperativ betydelse för såväl en angripare som en försvarare"… /Ryssland har/ förmåga att inom ett par dagar etablera militär kontroll över Baltikum … Begäran om möjlighet för USA och Nato att utnyttja svenskt territorium kommer av allt att döma att göras, såväl av USA som de baltiska staterna i ett tidigt skede av konflikten".
Dalsjö anlägger också ett närhistoriskt perspektiv som fler svenska debattörer borde ta till sig, nämligen det faktum att Nato tog in de nya medlemmarna från östra och centrala Europa utan militär planering. Visst var det politiskt glädjande att dörren stod öppen 2004, innan Kreml skulle ha hunnit hota bort de nya, men att lämna dem utan reellt försvar mot den forna ockupationsmakten framstår i dag som en dårskap i klass med tre andra liknande skiften i närhistorien: ett EMU där hälften av grundarländerna bröt mot konvergenskriterierna från första dagen, en invasion i Irak där det saknades en plan för återuppbyggnaden, ett Brexit där lämna-sidan inte tog ansvar för konsekvenserna och aldrig hade för avsikt att göra det.
Scenarierna i de tre fallen har förvisso sett olika ut men tycks ha en egendomlig sak gemensamt. Först beslut, sedan en plan B först när krisen utbryter. I Baltikums fall är det sent omsider en plan B som Nato till slut tvingas sätta i verket. Förklaringen är enklare än förverkligandet - det var Tyskland under kanslern Gerhard Schröder (S) som alltför länge blockerade både krigsplanering, baser och utstationering i syfte att inte provocera Ryssland, en lika gammal som overklig förhoppning.
Sverige valde dessbättre en mer positiv linje och stödde aktivt de baltiska republikernas kandidatur både till EU och Nato. Mer diskret genomfördes också ett militärt stöd, enligt Dalsjö:
"Den militära delen av biståndet var på slutet mycket omfattande, med gåvor av armémateriel för en infanteribrigad per land, och med utbildning