Wallström en risk för Sveriges säkerhetspolitik - Det är allvarligt när Sveriges högsta diplomat uttrycker ståndpunkter som mycket väl kan påverka Natos goda vilja att komma till Sveriges undsättning i en konflikt med Ryssland. Det skriver Kristdemokraternas Ebba Busch Thor och Mikael Oscarsson.
På söndag inleds Folk och Försvars konferens i Sälen där svensk säkerhetspolitik diskuteras. De två viktigaste statsråden för svensk utrikes- och säkerhetspolitik, utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist, såväl som deras chef statsminister Löfven talar. Frågan är om de tycker samma sak och strävar åt samma håll.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Enligt en mätning utförd av DN/Ipsos tror knappt hälften av Sveriges befolkning, 46 procent, att Nato skulle komma till Sveriges hjälp vid ett militärt angrepp. En nedbrytning av samma mätning visar att bland dem som inte vill att Sverige går med i Nato tror hela 57 procent att Nato kommer till Sveriges hjälp.
Det ligger nära till hands att tolka resultatet på det sättet att många tror att Sverige får Natos hjälp "gratis" och att ett medlemskap därför inte är nödvändigt. Det är inte säkert. Både förre Natochefen Anders Fogh Rasmussen, USA:s dåvarande Natoambassadör Douglas Lute på besök i Sverige och dåvarande USA-ambassadören i Sverige Mark Berzinski har sagt att inga garantier finns.
Om Nato väljer att stödja Sverige militärt i en konflikt med Ryssland hänger det dels på Natos goda vilja och dels på att det agerandet sammanfaller med Natos andra mål.
Under det kalla kriget hade Sverige ett av världens största flygvapen samt mark- och sjöstridskrafter som gjorde att Sverige var en mycket viktig faktor att räkna med för såväl Nato som Warszawapakten. Sverige utgjorde en stabiliserande faktor i regionen och hade dessutom ett långtgående samarbete med Nato som en gardering om vi ändå blev angripna.
För närvarande har Sverige inte så mycket att komma med rent militärt i en konflikt. För Nato är Sverige snarare ett strategiskt område som är relativt oförsvarat. Dess politiska ledning, det vill säga den svenska regeringen, tror på och räknar med Natos skydd men ägnar sig samtidigt åt vänsterpopulistiskt prickskytte mot USA och Nato.
Dess främsta företrädare är Sveriges utrikesminister Margot Wallström. I en nyårsintervju kritiserade hon USA hårt för att dess nuvarande Natoambassadör Kay Bailey Hutchison sagt att om Sverige undertecknar kärnvapenförbudsavtalet så påverkar det Sveriges relation till Nato. Nato ska enligt Wallström avstå från att säga saker som upplevs som "hot och press".
Andra länder som räknar med att samarbeta med Nato, som Finland och alla mindre länder inom Nato som själva saknar kärnvapen, har av lätt insedda skäl inte ens övervägt att underteckna kärnvapenförbudsavtalet eftersom det i praktiken hindrar samarbete med länder som har kärnvapen.
Om Sverige undertecknar ett avtal som inget Natoland undertecknar blir samarbete med Nato svårt. Hutchison har alltså inte pressat eller hotat Sverige utan i princip bara konstaterat vad kärnvapenförbudsavtalet innebär för den som undertecknar det.
Förhoppningsvis påverkar inte Wallströms agerande Natos beslutsfattande och det samarbete som byggts upp mellan Sverige och Natos medlemsländer. Men det är allvarligt när Sveriges högsta diplomat uttrycker ståndpunkter och åsikter som mycket väl kan påverka Natos goda vilja att komma till Sveriges undsättning i en konflikt med Ryssland.
Margot Wallström gör Sverige mer sårbart och är mer av en belastning än en tillgång för svensk säkerhetspolitik. Så borde det inte vara för en svensk utrikesminister.
Det är uppenbart att försvarsminister Hultqvist och utrikesminister Wallström drar åt olika håll. Det är dags för statsminister Löfven att säga vad som gäller.
Ebba Busch Thor (KD)
partiledare
Mikael Oscarsson (KD)
försvarspolitisk talesperson