En fotbollsbok för fansen och akademikerna - Fotboll och politik hänger inte ihop brukar det heta. Men det gör de visst. Fredrik Sjöberg läser Ekim Çaglars genomgång av hur fotbollen kan leda till såväl krig som fred och tycker att boken tillför något nytt.
Under fotbolls-VM i Ryssland sommaren 2018 var tyskarna ur gängorna. Det enda lag man lyckades besegra var Sverige - som ändå vann kvalgruppen medan Tyskland kom sist och alltså försvann redan där. Blågult slog sedan Schweiz i åttondelsfinalen, men gick på pumpen mot England i kvarten. Det var ju bra nog. Men vad hade hänt med de vanligen så segerrika tyskarna?
Uppladdningen kan förklara en del. Nyckelspelaren Mesut Özil hade redan under våren hamnat i blåsväder sedan han hade låtit sig fotograferas ihop med Turkiets president Recip Tayyip Erdogan. Bilden spreds i pressen varefter en rad politiker hakade på. Vänsterliberalerna kritiserade Özil för att legitimera en despot som fängslar journalister, medan ytterhögern ansåg att han inte ens borde få spela för Tyskland.
I boken "Fotboll i krig och fred" fördjupar sig statsvetaren Ekim Çaglar i vad som hände, från de första undanflykterna till de slutliga ridåfallet när Özil kallade in Erdogan som best man på sitt eget bröllop. Händelsen är en bland många som stöder tesen att fotboll och politik hör ihop. Att författaren likt Mesut Özil har sina rötter i Turkiet gör inte saken sämre. Çaglar kan sin sak, utan tvekan.
Boken är en problematisering av ett evigt ämne. Fotboll kan leda till krig, men kan också bidra till inkludering och försoning. Två sidor. "Idrotten bör inte betraktas som ett oskyldigt tidsfördriv för intellektuellt förslöade människor", skriver Çaglar och fastän många av hans exempel har åberopats förr tillför helheten ändå något nytt. Särskilt nationalismens historia är intressant.
Storfotbollen speglar alltid sin tid. I unga nationalstater som Italien och Tyskland kom den att bli en sammanhållande faktor; likaså var fotbollen central när Algeriet och andra kolonier blev självständiga, när spanska separatister tog sig ton och inte minst efter krigen på Balkan. Çaglar berättar om allt detta, han följer utvecklingen från det tidiga 1900-talets nationalistiska yra till nutida identitetspolitik, där klubbar som Syrianska och Dalkurd blir mer än bara vanliga lag.
Boken är något akademisk och tyngden därmed inte enbart av godo; å andra sidan är den interfolierad med spelarporträtt - Drogba, Rapione, Zlatan etcetera - som på olika sätt belyser diverse trender. Greppet är väl genomfört och lovar att vanliga fotbollsfans kan få ut en hel del, inte bara de som studerar nationalism, rasism, kommersialisering och korruption. Inte minst det senare, där Fifa torde vara i särklass, är en historia för sig.
Referenser till tänkare som Eric Hobsbawm och Johan Galtung placerar "Fotboll i krig och fred" i en vänstertradition där massrörelser som fotbollen inte sällan lyfts fram som i positiv mening användbara. Författaren själv är för övrigt gammal fotbollsfantast, originellt nog med en förstaplats i varningsligan (Rimbo IF) som främsta spelarmerit.
Ibland blir försvaret av fotbollens välsignelser lite krystat, som när Çaglar påpekar det fina i att fansen lär sig att länder som Kamerun och Elfenbenskusten faktiskt finns, ungefär som filatelister brukar säga. Det ligger väl något i det, låt vara att iakttagelsen motsägs av kravallerna under fotbolls-VM i Brasilien 1950, då brassarna bara nådde 2-2 mot Schweiz, varpå en uppretad mobb "med begränsade geografiska kunskaper" attackerade svenska ambassaden i Rio.
Där någonstans finns även roten till min egen motvilja.
När det offentliga samtalet reduceras till talkörer och hejarklackar, och uniformskravet påbjuder klubbtröja (eller för den delen knytblus) är jag genast på väg i motsatt riktning. Den euforiskt rasande massan skrämmer mig; alla dess djuriska ritualer. Att frivilligt besöka en fotbollslandskamp vore mig främmande. Hellre läser jag - och Ekim Çaglar bidrar till min självsyn. Hatten av för det.