Låt Europa League bucklan höjas till ära för alla barn - Så var vi där igen - att tvingas resonera om ett idrottsevenemang i terrorns skugga och varför det är viktigt att genomföra det. För det är det ju.
Terrordåd är alltid vidriga och oförlåtliga handlingar utförda mot människor som bara råkar befinna sig på en plats vid fel tidpunkt. Vad ska vi då kalla terrordåd som drabbar barn? Det finns förstås inte ord.
Den här dagen flätas elände och sorg ihop med gemenskapen och byggandet av en bättre framtid på ett märkligt sätt.
Det finns ju förmodligen ingen koppling i grunden mellan det avskyvärda dådet i Manchester och det faktum att Manchester United i dag ska spela Europa League-final i Stockholm mot Ajax.
Men fokus blir annorlunda och det som skulle bli en stor fest blir i stället närmast en minnesstund och manifestation för frihet, demokrati och gemenskap. Och det stannar inte vid det.
För samtidigt detta terrorns dygn nås vi av beskedet att skådespelaren och gentlemannen Roger Moore gått bort.
I augusti 2002 spelade Manchester United och argentinska Boca Junior en välgörenhetsmatch på Old Trafford. Värd för matchen var Unicef - FN:s barnfond - och dess ambassadör Roger Moore. Som iklädd Manchester Uniteds matchtröja försedd med nummer 007 (förstås) och inför fullsatta läktare läste upp ett brev från FN:s generalsekreterare Kofi Anan om barnens rätt.
Alla intäkter från matchen gick till Unicef.
Roger Moore brann i hela sitt liv för barns rättigheter, jag hoppas innerligt att han slapp höra de fasansfulla nyheterna från Manchester under sina sista timmar i livet.
Unicefs kamp för barnen kommer att fortsätta, allas vår kamp för barnen, våra fri- och rättigheter, för ett samhälle där de demokratiska värdena består måste fortsätta genom att spela en fotbollsmatch på arenan som dessutom bär namnet Friends.
Det kommer inte att bli en glädjens kväll, utan en eftertankens. Massor av barn har framför allt Unitedspelarna som idoler och kanske förebilder, Ajax spelare har en lika viktig uppgift bland sina supporters, som förstås inte är lika spridda över världen.
Uefa gör rätt som genomför matchen, men gör också rätt som tonar ner eller tar bort festligheterna runt Europa League-finalen.
Livet måste gå vidare, än en gång ska en match spelas under terrorns sorg. Men spelar vi inte, ger vi dem en seger.
Europa League-finalen skulle kunnat bli en magisk och historisk fest. Betänk att det är Zlatan Ibrahimovics första klubb i Europa och förmodligen den sista (håller knät för spel igen tror jag det blir i USA) som möts och han skulle varit huvudpersonen vid den arena där han snart ska stå staty. Det sägs att han kommer till matchen och på något sätt kommer han säkert att i så fall sätta ett avtryck.
Plötsligt har dock allt detta blivit en bisak, ett nödvändigt ont. Det känns på något sätt skönt när matchen bara är avklarad, det blir svårt att glädjas åt fina prestationer.
Det viktiga är bara att någon kan höja bucklan mot skyn i alla världens barns namn i en trotsig gest mot att framtiden ändå är vår och inte deras.
Jag tror att Roger Moore skulle uppskattat det, jag är övertygad att Zlatan Ibrahimovic gör det.
Zlatan som förresten i en intervju med BT Sports för en dryg månad sedan kunde se en framtid som skådespelare. Drömrollen? James Bond. . .