Vi förlorade inte, det var det viktigaste - Scouten Reine Almqvist hade läst Irland helt riktigt. Martin O'Neill var på sin tid en lirare som mittfältare och som tränare och förbundskapten har han alltid hyllat principen att kan du spela fotboll ska du spela fotboll. Går det inte, kan du alltid skicka långt, ligga på och hoppas på det bästa.
Irländarna varvade mellan varianterna - och de var värda något mer än att jogga av Stade de France efter en mållös första halvlek.
De ville mer, de kunde mer, de producerade mer.
Men fotboll handlar om marginaler, en gnutta tur och den där skickligheten som avgör när det verkligen kommer till kritan. Jeff Hendrick prickade ribban, när Robbie Brady drog till på distans smet bollen strax över och hade John O'Shea haft något större fötter hade han förmodligen lyckats stöta in nicken från Ciaran Clark.
De kom längs kanterna, centralt, ibland efter längre anfall, emellanåt tack vare den välriktade långbollen mot antingen Jon Walters eller Shane Long.
Irland fick matchen dit man ville.
Och Sverige? Den enda riktigt klara chansen före pausen hade Marcus Berg sedan Mikael Lustigs inlägg seglat förbi Seamus Coleman. Berg tog ned på bröstet men Darren Randolph täckte.
Omständligt, långsamt, ängsligt - det var den svenska kollektiva insatsen under den första halvleken. Det var mer Österrike hemma på Friends än Danmark i playoff, om man säger så. Och då förstår ni hur illa det bitvis var i öppningsmatchen i grupp E.
Dessutom, som om det inte var illa nog:
Kort före halvtid var matchen över för Lustigs del på grund av en ljumskskada. Mittbacken Victor Nilsson Lindelöf flyttades ut till höger och Erik Johansson byttes in som Andreas Granqvists partner.
Bara tre minuter in i andra halvlek fick Irland den retroaktiva utdelningen för övertaget så långt. Ett närmast patetiskt svenskt försvarsspel bäddade för Wes Hoolahans ledningsmål. Seamus Coleman grundlurade Emil Forsberg och Hoolahan kunde, omarkerad som han var, trycka in bollen till vänster om Andreas Isaksson.
Men det är som om den här blågula upplagan får energi av motgångar, måste stå med ryggen med väggen för att producera det nödvändiga adrenalinet. Forsberg borde ha tagit revansch på sig själv och kvitterat omgående, men sköt utanför. Ibrahimovic styrde Martin Olssons vänsterinlägg någon halvmeter utanför.
Erik Hamrén tog ut Berg för John Guidetti - och för en stund fanns det klara tendenser att få in den kvittering som var nödvändig för att ge någon form av rimlighet kring förhoppningen att nå åttondelsfinalspel med tanke på att Italien och Belgien återstår att möta.
Den kom till slut.
Naturligtvis hette upphovsmannen Zlatan Ibrahimovic. Guidetti spelade fram, Ibrahimovic tog sig förbi O'Shea, försökte nå Sebastian Larsson i mitten. Det förstod Ciaran Clark. Han hade två val, försöka få bort bollen eller släppa den förbi sig. Han försökte - och nickade in kvitteringen i eget mål.
- Andra halvlek var mycket bättre men det saknas ändå kvalitet. Vi ska spela mycket bättre, sade Zlatan Ibrahimovic till SVT.
Lagkaptenen trodde inte att det krampaktiga spelet berodde på nervositet.
- Det tror jag inte. Vi är så professionella så det ska vi klara.
Olsson matade in ännu en boll men den smet precis förbi Ibrahimovic.
Sverige kom i vågor i en allt mer fysisk match. Irländarna kastade in och fram vad man hade, som veteranen Robbie Keane. Det kunde ha slutat hur som helst och frågan är vad en poäng var i slutändan betyder i jakten på en plats i åttondelsfinalerna.
Nu väntar Italien i Toulouse på fredag.
Paris, TT:s utsände