Att vara flykting i dag är att förlora sitt värde - "Kolla på honom, sån flykting han är".
En varm vårdag på Ribbans gröna äng hör jag två tonårstjejer prata nedlåtande om en klasskamrat eller bekant.
De säger det med allvar i rösten. Förakt.
Jag har hört unga använda ordet med samma negativa klang förut. Att kalla någon flykting är som att säga "lodis". Att vara dåligt klädd, närmast ful, konstig.
Kanske är jag alarmistiskt gubbig. Kanske hänger jag inte med i jargongen.
Men det sticker i mina öron.
Språk är mer än bokstäver. Det säger något om vår syn på människor. Hur vi förhåller oss till varandra.
Att vara flykting i dag är att förlora sitt värde. Du blir mindre människa av att lämna ditt land och be om hjälp i ett område där du måste börja om från noll.
I samma stund som du tvingas lämna fattigdom, hot och krig slutar du att vara individ och blir del av en massa. En våg. En utmaning. Ett problem. Ett debattämne.
Samhällssynen påverkar språket och språket påverkar oss.
Det påminner mig om när många i dag säger "så fattig" om någon som är dålig.
När jag växte upp var det inte fult att vara fattig. Det var inte ett skällsord. Tvärtom ofta.
I dagens hyperkapitalistiska samhälle bedöms framgång och lycka oftare utifrån hur mycket pengar vi har, vilka ägodelar eller ekonomiska möjligheter vi har. I ett sånt klimat är fattig inte en utsatthet, utan snarare något att känna personlig skam över. Inte ett samhällsproblem utan individens fel och skuld. Språket hjälper många att slippa förhålla sig till sin egen roll i ett samhälle där en del får det bättre på bekostnad av att andra får det sämre.
Det är fascinerande hur snabbt människan glömmer. Om hon inte påminns om sin historia.
Flyktingar är förstås inte homogena. Ingen lämnar sin klass, utbildning, sina kunskaper helt och hållet i det land man lämnade.
Tjejerna som sa "flykting" för att beskriva hur dålig killen var är troligtvis själva barn till människor som flytt hit till Malmö. En flykt som kanske gjorde deras existens möjlig.
Ändå ordspottar de på alla som varit tvungna att fly.
Själv har jag alltid känt stolthet över att mina föräldrar flydde hit.
Det krävs mod för att ge sig av från det område där man har alla sina kontakter, där man kan koderna. Man måste våga för att ge sig i väg till det okända.
För många som flytt blir det nya livet något annat än det man en gång drömde om. Stundtals kan det kännas som ett misslyckande. En del blir deprimerade. Alla är inte förberedda på att flykten på många sätt inte tar slut efter att de flytt. Att en ny kamp börjar när de trott att de tagit sig till målet.
En dag kanske deras barn sitter på Ribbans gröna äng och pratar om flykt som ett skällsord, som om det inte vore en del av deras historia.
Kanske är det ett positivt tecken. Att Sverige ännu är ett land där vi inte är dömda att vara slavar under vårt sociala arv. Att det går att resa, från att vara flyktingbarn, till ung vuxen som dissar flyktingen.
Men nej. Framför allt säger det något om synen på utsatta människor i ett individualistiskt samhälle.
När flyktingen får skulden för att ha tvingats fly.
När den fattige förolämpas för sin fattigdom.
När vi inte tänker på att våra ord förvandlats till slagträn.