Flygts nya roman omöjlig att lägga ifrån sig - Vad händer när polisen eller militären kommer för att leta efter de gömda flyktingarna i ladan? Spänningsmomentet gör Torbjörn Flygts nya roman omöjlig att lägga ifrån sig, skriver Magnus Persson.
Det stora genombrottet för Torbjörn Flygt kom med uppväxtskildringen "Underdog" (2001) och befästes med uppföljaren "Outsider" (2011). Böcker som blev älskade för den fräna realismen, de inkännande personporträtten, den lyhört avlyssnade tidsandan, den språkliga mustigheten och lekfullheten. Att Flygt behärskar helt andra, och mycket stramare, register bevisades i bland annat "Var man" (2013). I den nya romanen "Flyktväg" breddas repertoaren ytterligare. Det är en berättelse om ett icke namngivet krigshärjat land någonstans i Centraleuropa en bit in i framtiden. Politiken i landet har gradvis blivit allt mer fascistisk. Flyktingar förföljs och interneras i läger. Det är ett alltigenom totalitärt samhälle. Till slut reagerar omvärlden, och det så kallade Samfundet beslutar sig för att ingripa militärt.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Det är nu inte de stora linjerna och konfliktytorna som skildras i romanen. Diktaturens, krigets och flyktingarnas helvete skildras på ett mikroplan, speglas i några människoöden på en avlägsen gård långt ute på landsbygden. Huvudpersonen Hart, en harmynt pojke, väcks en natt av sin hund. Ute härjar den kallaste vintern i mannaminne. Genom fönstret tycker sig Hart skymta två människogestalter i snöstormen, en kvinna och en liten flicka. Han går ut för att möta dem. De ser plågade ut och talar inte hans språk. Hart förstår att de är flyktingar.
Han bestämmer sig för att gömma dem i ladan över natten. På morgonen ställs så hans familj, mamman och två vuxna döttrar (fadern är tvångsinkallad i kriget), för romanens överordnade moraliska fråga: ska vi hjälpa dessa människor i nöd, eller skydda oss själva? Det första alternativet är förknippat med livsfara för familjen. Trots en av döttrarnas protester får flyktingarna stanna.
Flygt skildrar den framväxande och ordlösa gemenskapen som växer fram mellan dessa människor på ett mycket övertygande och drabbande sätt. Till det som gör boken omöjlig att lägga ifrån sig hör naturligtvis också det inbyggda spänningsmomentet, här förvaltat på ett ytterst effektivt sätt: vad händer när polisen eller militären kommer för att leta efter flyktingarna? Hela detta drama skildras med små exakta penseldrag. Miljöskildringen är suverän, och pendlar mellan en noggrann och konkret uppmärksamhet på små skiftningar i naturen - snöfallets, vindens och temperaturens förändringar - och en mer abstrakt, närmast allegorisk inramning som bland annat kan leda tankarna till J M Coetzees "I väntan på barbarerna" (som ju delvis arbetar med samma tematik). När plötsligt en mobiltelefon eller tv dyker upp i det arkaiska landskapet uppnås närmast en chockeffekt. Pendlingen mellan det konkreta och abstrakta är genomgående suggestiv, men skapar också en del problem för romanen.
Som läsare blir man lite undrande över vad som är författarens ärende, utöver det uppenbara - att varna för den nya fascismens dehumaniserande fasor. Flygt undviker, tack och lov, att leverera något entydigt budskap. Men genom att skildra krigsslutet, som till slut infinner sig, som ett fortsatt barbari där Samfundets soldater gör sig skyldiga till fruktansvärda övergrepp på befolkningen, kortsluts varje möjlighet till politisk analys, annat än banala kålsuparteorier. Om de stora sammanhangen och ideologiska skiljelinjerna mellan de olika sidorna i kriget får vi kort sagt inte veta någonting. Jag kan förstå Flygts val av denna strategi, men den är alltså inte problemfri.
En helt annan strategi valdes av författaren bakom en av förra årets mest uppmärksammade romaner om flyktingkrisen, Hassan Blasims "Irakisk Kristus", där en snudd på fotografisk dokumentation av flyktingens helvete varvades med magisk realism, febrig modernism och lekfull postmodernism. Resultatet blev oerhört starkt. Så långt når inte Flygt, men jämförelsen är orättvis. Det är omöjligt att inte engagera sig i och bli berörd av "Flyktväg", och berättelsens frågor om empatins och solidaritetens pris och gränser är minst sagt aktuella och angelägna.