Luf blundar för de mest utsatta flyktingarna - Över 65 miljoner människor är på flykt runt om i världen. Krig, förtryck och naturkatastrofer har tvingat dessa människor från sina hem. De flesta av dem finns i krisernas närområden i flyktingläger som ofta är underfinansierade och därför saknar vitala resurser.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
På SvD Debatt 20/6 skriver Joar Forsell från Liberala Ungdomsförbundet en artikel där han använder denna situation för att motivera en återgång till mer liberala migrationsregler. I sin artikel ställer Forsell frågan: "Är det bristen på empati och förståelse för flyktingars situation som gör att det känns berättigat att stänga dem ute?"
Svaret på den frågan är givetvis; Nej, det är inte brist på empati som gör att vi är många som vill hålla gränsen stängd, det är eftertänksamhet. Att låta sig styras av känslor och följa sina impulser gör oftast mer skada än nytta, inte minst är det så i politiken.
De allra flesta flyktingar finns i katastrofernas närområdena, ofta i underfinansierade flyktingläger. Vill man på riktigt hjälpa världens flyktingar så är det i dessa läger hjälpen behövs. Genom internationell samverkan och genom att samarbeta med de hjälporganisationer som finns på plats i dessa läger kan man se till att hjälpen blir resurseffektiv och kan fördelas rättvist så att de som mest behöver hjälp också är de som får hjälp. Varje skattekrona som läggs på att hjälpa andra ska läggas där den gör som störst nytta för så många som möjligt, inte på resursslukande flyktingmottagning i Sverige.
Vi har upplevt och upplever fortfarande de katastrofala konsekvenser som misslyckat flyktingmottagande kan ha. Till att börja med kostar det mångdubbelt att hjälpa en flykting i Sverige istället för att hjälpa flyktingen på plats i flyktingläger. Detta har gjort att man tvingats göra besparingar på andra områden såsom exempelvis sjukvård, assistans för svårt sjuka barn, skolan, äldrevården och försvaret. Man har även gjort avräkningar på biståndshjälpen vilket är direkt kontraproduktivt när man påstår sig vilja hjälpa världens flyktingar.
Problemen har även visat sig i att vårt samhälle inte är dimensionerat för att ta emot så många människor med bostadsbrist, överfyllda sjukhus och personalbrist i exempelvis skolan som följd. Man kan även märka av konsekvenserna i den kulturella segregation som vuxit fram, med utanförskapsområden och kriminalitet. Eftersom västvärlden trott att hjälp endast kan ges här i Europa så har terrorister kunnat utnyttja flyktingströmmarna för att sprida sin verksamhet.
Samtidigt leder flyktingmottagningens osanna godhet till en enormt orättvis situation för flyktingarna. Flyktingarna tvingas att bryta upp på nytt och ta sig till en för dem än mer främmande kultur. De svagaste och mest utsatta flyktingarna såsom småbarnsfamiljer, sjuka, gamla och skadade kommer inte att kunna ta sig till Europa utan lämnas istället i underfinansierade flyktingläger. De som kommer att ta sig hit är de som har mest resurser, både fysiska och ekonomiska, mestadels unga och medelålders, fullt friska, män. Dessa kommer, med Lufs politik, att få mycket av våra resurser medans andra behövande knappt får någon hjälp alls då resurser är begränsade. Det tydligaste exemplet på hur enorma resurser går till de som inte är i störst behov av dem är troligtvis den så kallade flyktingamnestin som en majoritet av riksdagen nyligen ställde sig bakom. Nästan 3 miljarder skattekronor lades på att ge 9000 personer, nästan alla unga män från Afghanistan, en ny chans att stanna i Sverige trots att de saknar skyddsbehov. Trots den stora satsningen så är alla kostnader inte ens inkluderade i denna summa.
Systemet med omfattande migration lockar dessutom ekonomiska migranter som inte är flyktingar att ta flyktingarnas plats i jakt på ekonomisk vinning. Dessa ekonomiska migranter saknar alltså skyddsbehov men hoppas att Sveriges bidrag och välfärd kan ge dem en högre levnadsstandard, vilket sker på svenska skattebetalares bekostnad.
Det enda rättvisa och hållbara sättet att hjälpa flyktingar är med stöd till flyktingläger i det första säkra området de kommer till. Endast på det sättet kan världens hjälp samlas, effektiviseras och fördelas så rättvist som möjligt. Det är en verkligt human flyktingpolitik på riktigt.
Tyvärr finns de dem, likt Luf, som inte har lärt sig av vår närhistoria och fortfarande tror att massinvandring är ett bra och humant sätt att hjälpa människor på.
Ted Bondesson
migrations- och assimilationspolitisk talesperson för Ungsvenskarna SDU