M och S bär själva ansvar för sina skräckbilder - De båda statsministerkandidaterna börjar partiledardebatten med skräckskildringar av sådant de själva bär ansvaret för. Löfven och Kristersson hoppas att väljarna ändå har lägre förtroende för motståndarens förmåga att lösa problemen.
Statsminister Stefan Löfven talar i sitt första anförande om en cancersjuk pojke, som inte får den behandling han behöver på grund av personalbrist. Det är omänskligt med en underfinansierad vård säger Löfven, som citerar ur ett brev från pojkens mamma.
En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Han säger också - liksom många andra ska göra senare i debatten - att det är "fullständigt oacceptabelt" att våldtäktsutredningar läggs på kö i Sverige.
Den nye Moderatledaren Ulf Kristersson viger huvuddelen av sitt första anförande åt migrationsfrågan, och understryker att migrationsfrågan kommer att vara viktig - och bli allt viktigare - i Sverige och världen i decennier framöver.
"Inför denna nya situation har vi inte rustat Sverige", säger Ulf Kristersson och kallar den migrationspolitik som Sverige har haft för principlös och oseriös. Och han säger att regeringens kursomläggning av flyktingpolitiken hösten 2015 "saknar motstycke" i svensk politik.
Men det är ju faktiskt inte så svårt att hitta ett liknande exempel - Moderaternas egna kursomläggning tog kanske lite längre tid, men blev ännu mer radikal när man övergav flyktingpolitiken som bedrevs i regeringen Reinfeldt.
Utmärkande för Löfven och Kristerssons inledande anföranden - som rimligen innehåller essensen av vad de vill ha sagt - är alltså att de innehåller kritik av förhållanden som de själva bär ett mycket stort ansvar för.
Ulf Kristersson var ju statsråd i regeringen Reinfeldt, och Stefan Löfven är statsminister i ett land där han själv beskriver bemötandet av cancersjuka och våldtagna barn som oacceptabelt.
Både S och M gör kalkylen att väljarna ändå ska ha större förtroende för det egna partiets förmåga att hantera problem i vården - i Socialdemokraternas fall. Och med migrationen, för Moderaternas del.
Men risken för båda statsministerkandidaterna är förstås att väljarna tycker att de har misslyckats, och vänder sig någon annanstans.