När rättsstaten svajar, gungar hela samhället - Den 8 mars 2004 publicerades artikeln "Från den svenska rättvisans soptipp. En tortyrturist och hans offer" i Dagens Nyheter. Den var skriven av journalisten Maciej Zaremba och handlade om den oerhörda hanteringen från svensk sida av två utlänningsärenden med koppling till varandra.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Den ene var Amir (fingerat namn) som sökte asyl i Sverige 2003. Han led svåra psykiska och fysiska kval till följd av tortyren under internering i fångläger i Bosnien-Hercegovina, men även av fortsatt förföljelse efter krigsslutet. Personliga hot, fem års rehabilitering varav två i rullstol efter beskjutning och påkörning. Amir fanns också med på en lista hos Haagtribunalen som möjligt vittne för kommande rättegångar, vilket gjorde honom till måltavla för repressalier från den bosnienkroatiska sidan.
Sverige höll sig iskallt till alla skäl och nekade honom asyl och uppehållstillstånd. Inte heller hans anknytning till sina vuxna barn i Sverige erkändes betydelse; Migrationsverket anförde att de inte umgåtts på lång tid men beaktade inte att skälet till detta var att Amir suttit fängslad.
Den andre mannen var Jackie Arklöv, legosoldat i den bosnisk-kroatiska armén HVO, och som utsatt Amir för grov tortyr. Flera av hans medfångar avled av misshandeln. I maj 1995 greps Arklöv och åtalades för brott mot krigets lagar. Han dömdes i Mostar till tretton års fängelse för krigsförbrytelser mot civilbefolkningen och krigsfångar. Efter att ha avtjänat ett år av sitt straff blev Arklöv frigiven i samband med en fångutväxling mellan Bosnien och Kroatien. Eftersom han under rättegången gjort sig skyldig till förräderi mot sin armé, fruktade han för sitt liv vid en återsändning till Kroatien.
Sverige ordnade via sin ambassadör så att Arklöv kunde föras i säkerhet i Sverige, där han blev häktad som misstänkt för folkrättsbrott. Under sin häktestid ålades han inga restriktioner utan kunde fritt ta emot besök, brevväxla och etablera kontakter. En av dem var Tony Olsson, numera Byström. Arklöv hävdade att han var oskyldig och sade att han erkänt under tortyr i Bosnien. Efter en månad släpptes Arklöv ur häktet, efter ytterligare fem lades förundersökningen ned eftersom det bedömdes omöjligt att driva fallet vidare i avsaknad av vittnen och målsägande.
Tre år följde då Jackie Arklöv blev dömd för olaga hot, snatteri och falsklarm (hot om bombattentat på en antirasistisk gala). Tingsrätten tog i det senare fallet hänsyn till att "Arklöv lidit psykiskt av sviterna efter att ha tjänstgjort som soldat i Bosnien under kriget" vilket motiverade en dom utan frihetsberövning. 1999 rånade Jackie Arklöv, Tony Olsson (Byström) och Andreas Axelsson en bank och sköt ihjäl polismännen Olle Borén och Robert Karlström på nära håll med deras egna tjänstevapen.
Advokaten som företrädde Amir som juridiskt ombud i asylprocessen heter Sten de Geer. (För transparensens skull ska sägas att vi för många år sedan samarbetade i ett antal ärenden kring asylsökande). Han har en bakgrund som förbundsjurist på LO-Rättsskydd men har sedan början av 1980-talet inom ramen för egen verksamhet specialiserat sig på migrationsrätt och arbetsrätt. Kuriosa är att han i det första svenska valet till EU-parlamentet kandiderade för Vänsterpartiet som ende förespråkare för fortsatt svenskt EU-medlemskap.
Han har nyligen givit ut en bok, "I skärningspunkten mellan juridik och politik - nio rättsfall" (Vulkan), där han går igenom ärenden av skild karaktär, i vilka han företrätt klienter som utsatts för allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter. Amir är en av dem.
Boken borde vara obligatorisk läsning på juristutbildningen, och även i Sveriges riksdag. Ty alla partier åberopar återkommande rättsstaten. Men vad är det? Begreppet beskriver ett sätt för stater att fungera i förhållande till sina medborgare och kan huvudsakligen sägas innebära rättssäkerhet för den enskilde i betydelsen att individen kan lita på att staten förhåller sig till vissa regler, vilket skapar förutsägbarhet och säkerhet. Staten ska inte kunna agera godtyckligt och den enskilde ska kunna ställa staten till svars.
Det går att tänka sig en rättsstat i länder som inte är demokratier, men däremot inte i polisstater eller i tillstånd av anarki. Viktiga karaktäristika för rättsstater är att lagar styr myndigheter, samt självständiga domstolar. Medborgarna är oskyldiga till motsats bevisats. Ingen makthavare står över lagen.
En fråga som jag har ställt mig i olika sammanhang har varit de kontrollfrågor som rättsstaten vilar på: Gäller lagen lika för alla - alltid - och överallt? Svaret har dessvärre varit nej vid ett flertal gånger, vilket har givit mig anledning att reflektera över hur de erfarenheterna har påverkat min tillit till det som slarvigt tänks på i termer av "systemet".
Ibland har det svindlat, när jag har insett hur mycket betydelse publicitet har haft för ett enskilt ärende. Eller när kändisfaktorn tillåts påverka omdömet där professionaliteten borde vara orubblig.
Sten de Geer skriver om Amirs fall: "25 års verksamhet som juridiskt ombud i asylärenden hade lärt mig att i en del fall var det viktigt att inte låta myndigheter fatta avslagsbeslut i lugn och ro utan någon uppmärksamhet från media. Amirs ärende hörde definitivt till den kategorin, min bedömning var att rättssäkerheten i Utlänningsnämnden skulle gagnas av medial uppmärksamhet".
Och: "Det står utom allt tvivel att tidningsartiklarna varit avgörande för åklagarkammarens beslut. Åtal väcktes mot Arklöv i juli 2006 för grovt folkrättsbrott, det första åtalet någonsin i Sverige för denna brottstyp".
Så borde det naturligtvis inte vara i en perfekt fungerande rättsstat; alldeles oavsett publik exponering av fallet borde utgången vara densamma. Men rättsstatens olika funktioner uppbärs av människor, som både kan briljera och fallera i tjänsten.
Det finns skäl till att begreppet "gringolotto" uppstod under slutet av 1990-talet då volymerna av asylsökningar gjorde väntetiderna ohemult långa; de flesta lärde sig genom egna och andras erfarenheter att det var ett lotteri om man skulle tilldelas ett offentligt biträde som gjorde allt som var möjligt för en så fullödig ansökan som bara gick, eller om det var en som tog sig an så många ärenden att processerna fick skötas med vänsterhanden.
Journalistiken kan i bästa fall balansera den mänskliga faktorn. Medieexponeringen kan leda till att den enskilde till slut får en rättvis bedömning, men också att missförhållanden eller dysfunktionella delar i rättsstaten kan rättas till, genom att lagstiftaren blir varse dem.
För rättsstatens uppgifter och trovärdighet måste slås vakt om. Den generella samhällstilliten torde i betydande grad påverkas av hur enskilda medborgare upplever rättsstatens funktionalitet. När den svajar, sätts hela grunden för samhället i gungning.