Julsagan om den heliga procenten - Lagom till jul trädde Moderaterna fram som svensk politiks Ebenezer Scrooge, den snåla och misantropiske utsugaren i Charles Dickens klassiska julsaga. I sin budgetmotion för nästa år ville Moderaterna nämligen öka biståndet bara med en enda fjuttig miljard. Det beskrivs av politiska motståndare som beklagligt, av vissa som ett svek angränsande till Sverigedemokraternas "biståndsslakt".
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Kraftuttrycken kom sig av att Moderaternas 43,7 miljarder är 1,2 miljarder mindre än övergångsregeringens 44,9 miljarder. Och att 43,7 miljarder (plus avräkningarna som ingår i biståndsramen) inte adderar till exakt en procent av nästa års BNI, utan 0,97.
Att det är en högre procentsiffra än något annat EU-land kommer i närheten av, är inte relevant. Att det är lika mycket som Afghanistans hela statsbudget. Eller att det är 10 miljarder mer än 2016 års biståndsbudget. Enprocentmålet är nämligen en "värderingsfråga".
Men gullavacker, som vi säger där jag kommer ifrån, får man önska ett mått av saklighet?
Det är en osanning att säga att varje belopp som innebär en mindre ökning av biståndet än just de 2,1 miljarder som övergångsregeringen föreslår för 2019 skulle innebära att fattiga människor runtom i världen, svältande barn och demokratikämpar kommer att drabbas.
För det första bedrivs inga insatser för dessa pengar ännu. För det andra kan en miljard i biståndet lika gärna vara de pengar som går till löner, konferenser och lokalhyror i Sverige. Eller gå till fonder där pengarna bara blir stående år ut och år in.
Under min tid på UD:s ministerkansli var det vanligt att vi i november fick rapporter om att Sida skulle få svårt att betala ut alla pengarna i biståndsbudgeten. Satsningarna som regeringen beslutat skulle gå till afrikanska länder skulle gå om intet, för att "absorptionskapaciteten" var för låg. Det gick helt enkelt inte att få ut mer pengar.
Inom kort publiceras sannolikt Sidas årliga Sifo-undersökning om attityder till bistånd och utveckling. Den kommer förmodligen att visa att en överväldigande majoritet av svenskarna tycker att "storleken på biståndet är lagom eller bör öka", liksom instämmer i att "alla människor har lika värde, av solidaritet bör man därför stödja dem som lever under omänskliga förhållanden".
Utöver den betryggande bekräftelsen på att genomsnittssvensken trots allt är god, vad säger oss detta? Inte mycket.
För ingen frågar hur svenskarna ser på biståndet som utgift i relation till andra utgifter. Vad man skulle prioritera om valet stod mellan, säg en miljard till FN-byråkraters löner och en miljard till barn- och ungdomspsykiatrin? Eller mellan det svenska rättsväsendet och svenska biståndsorganisationer?
Eller för att göra det hela ännu knepigare - om det stod mellan att finansiera UNHCR:s budget för 1,5 miljoner afghanska flyktingar i Pakistan i ett år eller 9 000 afghanska ensamkommande personer i Sverige i ett år? Att framföra frågor på det sättet vore att ställa "grupp mot grupp", trots att det är ofrånkomlig budgetlogik.
Nu slutade just denna saga med att "nuvarande julars ande" dök upp i kristdemokratisk skepnad och lyckades omvända Scrooge att välja godhetens väg. Enprocentsmålets väg. Så mänskligheten kan pusta ut. Pengarna kan fortsätta flöda. Biståndsviljan är intakt. Ingen behöver välja.